KONSERT
Hästpojken
Baren, Kulturens hus, Luleå
Torsdag den 4 februari
Kors i taket och först och främst: Kulturens hus gör äntligen något vettigt i översta baren i Restaurangen. Varför har det inte anordnats rockkonserter här tidigare? Perfekt lokal för indieband och barklubbar framöver.
Att det sedan "bara" kommer 50-60 personer till Hästpojkens turnépremiär må vara hänt - trots att bandet har regerat på Trackslistan senaste veckorna. Detta belyser bara P3:s (ir)relevans numera, när kidsen lyssnar på helt andra saker (som reklamradio).
Alldeles oavsett är det en bra konsert, en snöig torsdagkväll i februari. Sångaren Martin Elisson, i vita jeans och vit skjorta, verkar först nyvaket ofokuserad, med en förkylning som ytterligare begränsar hans hesa stämma. Men när bandet spelar "Shane McGowan" redan som tredje låt blir stämningen högre.
De varvar debutens larmiga punkpop med senaste skivans desto mer schlagersentimentala, pianoplinkande melodier. En vinglig balansakt, där Abba och Noice är lika självklara referenser som Luleås Mattias Alkberg. 29-årige Martin Elisson sjunger varje desperat fras om livsleda som vore den hans sista i livet, medan Adam Bolméus skjuter iväg ännu ett skevt riff på gitarren.
Det är inte revolutionerande, snarare banalt, även om Hästpojken vinner på sin ogenerade kärlek till grymma refränger.
- 30-årskrishoppet spillde ut min öl, säger Elisson efter ett bensaxande, flygande låtklimax.
Visst finns där något tänkvärt, inte sant?
För övrigt ingår säregne Ullattipianisten Matti Ollikainen i sättningen, oklart om det bara är tillfälligt. Hans knasiga intro till "Gitarrer & bas, trummor & hat" är en av kvällens höjdpunkter, med Martin Elisson i en bisarr balettdans därtill, och låten mottar inte oväntat störst jubel i kväll.
Men efter "Caligula" är det slut, trots ihärdiga applåder från publiken.
Ville Hästpojken spara krafterna till fredagens konsert på Jokkmokks marknad?