Tomas Adolphson och Anders Falks musikaliska samarbete började för 50 år sedan. 1968 upptäckte de två lumparkompisarna att de delade musiksmak, och när de muckade ett år senare hade de redan hunnit skriva 14 låtar tillsammans. Sedan dess har samarbetet aldrig slutat, och nu påbörjar duon sin jubileumsturné som landar i Kulturens hus i Luleå den 14 december. Dagen efter spelar de i Piteå.
– Det känns bra, vi har hållit ihop ganska länge får man ju säga. Vi har ju inte spelat varje dag i 50 år, men det har varit konsekvent hela tiden. Vi har andra jobb vid sidan om musiken också, så man får lite distans, säger Anders Falk.
Och karriären utanför rampljuset tror Anders är nyckeln till att de har lyckats hålla intresset och orken uppe för att skriva nya låtar, spela in och turnera så pass länge.
– Det är nästan så att man kan kalla det för en hobby, samtidigt som det ju blir fel ord. Jag tror att när det går fel för de flesta popband är när det börjar handla om pengar och press, och vi har ju inte varit beroende av en musikalisk framgång på det sättet. Hur länge håller popband egentligen, sju år?
Adolphson & Falk är kanske mest kända som pionjärer inom syntpopen efter att de började arbeta tillsammans med Greg Fitzpatrick i början av åttiotalet. Men under 2000-talet har syntarna fått kliva tillbaka och de flesta konserterna är akustiska.
– Vi hade turen att radioproducenten Lars-Göran Nilsson tyckte att vi skulle göra något ihop med Greg. Och låten Blinka blå, som vi gjorde ihop, blev sådan dundersuccé att vi fortsatte. Vi skapade direkt i studion och det fungerade så bra att vi gjorde fyra album, och då tackar man inte nej. Men i själ och hjärta tror jag inte att vi var syntpopare, men det gick så bra.
Och jubileumsturnén utlovas bli en nostalgitripp tillbaka till åttiotalet. Greg Fitzpatrick har dessutom skapat konstverk kopplade till varje låt och ställer upp ett galleri vid varje konsert. Och det självklara inslaget på en Adolphson & Falk-konsert i mitten av december är deras numera klassiska jullåt "Mer jul".
– Vi har ju vår julsång, som tickar på. Jag tror att den kommer överleva mig. Men vi brukar vara ganska hård med den, vi spelar den inte tidigare än slutet av november och vi slutar i januari. Men en gång hände en kul grej. Det var mitt i sommaren, och en grupp tjejer ställde sig upp, drog på sig tomtemössor och började sjunga "Mer jul". Så då fick vi ju börja spela den, då måste man bjuda tillbaka.
Trots att det har hunnit gå ett halvt sekel sedan Adolphson & Falk började samarbeta har de inga planer på att sluta spela.
– Eftersom vi är äldre kanske rösten börjar svikta till slut. En del blir lite veka i rösten, sång har en gräns på det sättet. En saxofonist, till exempel, kan ju hålla på tills de trillar av pinn. Men vi tar det år för år. Intresset håller nog livet ut och vi kommer alltid att spela på något sätt.