Hårda och mjuka kontraster

Torsdag eftermiddag och Luleåkalaset ligger i startgroparna.
Folk strömmar till ett soldränkt och augustivarmt stadscentrum för att ta del av festligheterna.
Men bara ett stenkast därifrån, inne i Studio 31 på Köpmangatan med samma nummer, råder en mildare form av stress.

Sedan några timmar tillbaka håller keramikern Anna Eriksson och ullhantverkare Monika Eriksson på att hänga och placera ut sin gemensamma utställning Ullkonst och keramik som de har tillsammans med Monika Erikssons syster Annika Eriksson, även hon ullhantverkare.

-  Det här är det svåraste, att ställa iordning, säger Anna Eriksson samtidigt som hon placerar en glacerad röd skål på bordet mitt i rummet.

På lördag är det vernissage och längs ena långväggen hänger tavlor i tovad ull i en färgskala som vandrar mellan grått/vitt/gult/brunt för att accentueras längre ut i rummet mot mättat rött/grönt/brandgult.

Där hänger Monika Erikssons runda matta Korall som en läcker kontast till det grå men hämtar samtidigt upp färgerna i Anna Erikssons djupröda lergodspjäser mitt emot.
- Den är mer som en prydnad. Jag gör en skiss i mitt eget huvud. Sedan färgsätter jag den. Det är en dekorativ matta och den ska vara vacker. Och det är så vackra färger på ullen, säger Monika Eriksson och betraktar sitt verk.

Det är skillnaden mellan konst och bruksföremål, tycker Monika Eriksson, som skapat alstren tillsammans med sin syster.
- I konsten, då vill man ha ett budskap. Men inte på en matta, det är ett dekorativt syfte.

En bit därifrån hänger en avlång tavla i grå, tovad ull med ett motiv som kompletterar den långsmala formen; en smal, kutig gubbe som ser lite ensam ut, i design av Annika Eriksson.
- Gubben hade en dam förut men den är såld. Men jag tyckte den var fin, säger Monika Eriksson om motivet.
Hon berättar att de annars satsar mycket på bruksföremålen.
Pallarna i tovad ull är ett exempel.

- Just att det är ett bruksföremål, något man kan använda, säger hon samtidigt som hon väljer ut en av dem för fotografering.
Det får bli den grå med accentuerande gula citroner. Arbetsnamnet är just Citroner.
- Jag har inte hunnit döpa den än, säger Monika med ett skratt.
Även i dessa sittvänliga små pallar rör sig färgskalan från grått och sträcker sig mot rött.

Medan vi pratar sätter Anna Eriksson ihop sin del av utställningen. Hon packar upp föremålen ett efter ett, djupröda skålar och fat, linblå och beigevita koppar, lindar försiktigt ur dem ur sitt silkespapper och placerar dem på en vit bänk.
- Jag har svårt att bestämma hur utställningen ska se ut i färgkombinationer, säger hon.
Hennes drejade keramikföremål har en enkel, nästan svarvad och skir form.
- Jag har inte så mycket dekor. Jag försöker jobba med formen, det är den som ska tala, säger hon.
Anna Erikssons och Monika Erikssons vänskap- och konstnärsskap började redan i mitten på sjuttiotalet när de gick konstlinjen på Sunderby folkhögskola.

Men det var inte förrän för ett par år sedan som de båda systrarna Eriksson och Anna Eriksson hade sin första gemensamma utställning i Stockholm, på Galleri Hagman på Söder.
- Då tyckte vi att våra grejer passade ihop så bra och vi ville göra samma sak i Luleå, säger Monika Eriksson.
- Det är lite kul att göra det här där vi möttes första gången, säger Anna Eriksson.