Till att börja med. Akustisk musik är grymt underskattad. Och jag sa det om premiären av Unplugged i Konsthallen, men måste återupprepa det så här på säsongsavslutningen - arrangemanget är fantastiskt. I all sin enkelhet.
Först ut denna kväll är Luleåtjejen Martina Lundberg, som börjar med att deklarera att det är ett halvår sedan hon sist stod på en scen. Den nervositet hon säger sig sitta på, skymtar dock föga, för att inte säga alls. Med endast en gitarr i sällskap, fyller hon hela rummet med värme, styrka och en slags behaglig sorgsenhet. Jag ryser mer än en gång och - ja, jag vet det låter klyschigt - men speciellt Martinas fantastiskt starka och samtidigt väna röst går rakt in i hjärtat.
Mer Martina åt folket!
Och när vi ändå snackar underskattning. Pianobaserad musik med bra, underfundiga texter på svenska är vi verkligen inte bortskämda med. Sara Thuresson fyller i sina bästa stunder detta hål.
Som en slags hybrid mellan Tori Amos och Emil Jensen, briljerar hon på piano och får mig att vilja spetsa öronen lite extra.
I låten Ditt andra jag frågar Sara "Vad lämnar du kvar när du reser dig för att gå?". En slags behaglig känsla någonstans i mitten av magen skulle jag säga. Som jag visserligen även tar med mig hem.