Kvällen inleds med bandet Milling Culchies från Boden. De har en image som för tankarna till något sextiotalsband med sina svarta kostymer, vita skjortor och smala slipsar. De spelar irländsk pubmusik, på ett röjigt och grabbigt sätt. De gör sig bäst när de får köra sin grej fullt ut, det vill säga blåsa på för fullt förstärkta av trummor och distad elgitarr. Effektfullt är Oskar Olaussons flinka flöjtspel. I övrigt känns de inte hundra procent samspelta, men det kommer!
Ve och Fasa är två band som ibland bildar ett, de är elever på Folk- och världsmusiklinjen, Framnäs Folkhögskola. Jag såg dem första gången på senaste Kulturnatten i Luleå och blev glatt överraskad. De är unga men redan väldigt duktiga musiker. Denna kväll ger de prov på allt från amerikanskt till tornedalskt. Sångerskorna Elina och Maria har mycket glimten i ögat och är bra på publikkontakt.
Kvällens värdar är arrangörerna Micke Forsberg och Ulf Wiksten. Mellansnacket är inget förberett utan det känns mera som att man klivit in i någons vardagsrum. Efter pausen ger de sig själva utrymme på scenen med en fin och lite udda låt på fiol och mandola. De kallar sig lite humoristiskt för Gråttfolk.
Näst ut är Frida och Fabian, ett ungt par från Umeå. De har en stillsam framtoning och är charmiga på något sätt när de ledigt uppträder i vita skjortor och raggsockor. När de spelar svensk folkmusik på fiol och nyckelharpa är det till att luta sig tillbaks och bara njuta, de är mycket samspelta.
En rejäl tempohöjning blir det när sista bandet för kvällen, Framnäs Folklore Ensemble äntrar scenen med inte mindre än sexton personer. De utforskar balkanmusik i alla dess former. Ensemblen består till största del av samma folkhögskoleelever som spelat tidigare under kvällen. Finalen blir pampig och det svänger bra, i baktakt förstås. Och på golvet framför scenen drar några kunniga balkandansare igång en ringdans.
Som grädde på moset dansar Pite Dance Project, elever på dansutbildningen Piteå Musikhögskola, egen koreograferad dans i början och slutet av arrangemanget.
Det enda jag kan ha en liten invändning mot arrangemanget är att samma personer figurerar flera gånger på scenen, det känns lite som återvinning. Jag menar, ett riktigt dragplåster hade också varit kul.