Ett enda stort reklamjippo. Ja, men det är ju det Rix fm festival är. Publiken uppmanas skrika radiokanalens namn och nä, ren kommersiell dynga är vad det är.
Men när hela Strandparkeringen har packats med folk halvtimmen innan spektaklet ska börja, känner jag det komma smygande. Där, nerifrån tårna, upp efter vaderna och så ut i hela kroppen. Hela (nåja) stan är här. Folk är glada och förväntansfulla. Kidsen ska få se sina största idoler och alla är inbjudna. Det här är ju ett rätt bra koncept ändå – om vi snackar att locka så många ur ett så brett åldersspann som möjligt ut ur stugorna. Och rätt som det är dansar en till Begging och ser fram emot Danny.
Och artisterna gör det bra. Det kanske inte är ett drömläge att åka från stad till stad för att riva av två-tre låtar för en publik som bara väntar på de absoluta hitsen, men både Anton Ewald och Zara Larsson imponerar. Liksom en lätt övertänd Robin Stjernberg, som får näst flest skrikkörer under kvällen. Agnes går på rutin, liksom – i det här sammanhanget – fullblodsproffset Danny som dock är ruggigt nära att finta bort sig själv med sitt taffliga mellansnack. Han avslutar med Amazing och frågan är om inte detta publikmässigt kommer att bli festivalens höjdpunkt.
Finast är dock Eric Gadds Bara himlen ser på från 1989 (!) – även om det är ganska troligt att en stor del av publiken inte ens märkte hans få minuter på scenen.