Elias and the wizzkids chockar

I veckan kom Elias and the wizzkids andra skiva, förpackad i ett chockrosa omslag och med den 80-talshurtiga titeln Just do it! norpad från sportmärket Nikes reklamslogan.
Den glättiga paketeringen kan uppfattas som en svårsmält provokation för alla "indietalibaner" - och skivan har redan sågats av en magsur recensent.
- Vi fick en etta i Metro. Men Falukuriren gav oss en fyra, säger sångaren Elias Åkesson, 27 år, som i likhet med övriga bandmedlemmar har rötterna i Dalarna.
Ville testa det förbjudna
Att lansera en skiva som både musikaliskt och estetiskt skiljde sig från den country- och folkpoppiga albumdebuten 2007 var ett högst medvetet val av bandet.
- Vi ville testa det förbjudna, bytte från akustisk gitarr och trumvispar till elgitarr och samplade beats. I stället för orgel på en refräng valde vi en eurodisco-synth. Tidigare var vi "bruna", organiska. Nu valde vi ett rosa omslag eftersom den färgen var minst "vi".
Skivan handlar också i högsta grad om begreppet "manlighet". Elias Åkesson häcklar det moderna mansidealet i singeln Mr right guy och i skivans booklet porträtteras bandmedlemmarna som TV 4-präktiga machomän i blåställ, vid grillen och på motorcykeln.
- Jag är själv född i en östtysk brottarkropp men när jag ser mig själv i spegeln kan jag känna "Hjälp, där står en man". Jag är rädd för män i största allmänhet. Många har för mycket distans till sina känslor.
- Sen finns det en baksida också. Det finns inga jobb för de kroppsarbetande männen längre. I stället växer tjänstesektorn, alla ska vara it-tekniker och pr-människor, säger Elias Åkesson.
Konsumtionshets
I bandets melodistarka, lättillgängliga pop gömmer sig en protest mot den moderna världen, konsumtionshetsen och rädslan för att inte passa in i samhällets stereotypa normer.
- Många känner sig otillräckliga. Att skivan heter Just do it! är en uppmaning att inte följa med i ledet, göra sig fri från alla förväntningar och göra vad man vill.
Samtidigt inser han svårigheterna med att använda sig av humor och ironi i musiken.
- Folk tar oss inte alltid på allvar. Men om jag kom från Göteborg och skrev låtar om hur mycket antidepressiva piller jag äter, då skulle det plötsligt vara "tungt" och "på riktigt".
Elias Åkesson är överhuvudtaget less på att allting ska kategoriseras i olika fack.
- När jag började med akustisk gitarr och munspel fick jag direkt en "trubadur"-stämpel. Jag gillade aldrig det. Det är som med Bob Dylan. Han var frustrerad över att alla definierade honom som en kamp- och protestsångare. Har man en gnutta punk i sig, vill man göra tvärtom när det förväntas saker av en, säger Elias Åkesson.