Det är en av oktobers vackraste dagar och solnedgången färgar hav och himmel i pasteller nedanför huset i Svartöstan i Luleå där Lisa och Tomas Liljedahl bor tillsammans med sina tre barn. Tätt ihop vandrar de längs vattnet, pratar lågt och förtroligt med varandra, hör ihop. De har gjort en lång resa tillsammans, och styrkan har de funnit i varandra.
De är ett färgstarkt par med attityd, där tatueringar, frisyrer och klädstil förstärker den tuffa utstrålningen. Men bakom den hårda ytan visar de en omedelbar värme och förtrolighet i sättet de pratar och ser på varandra, som känns självklart och innerligt.
– Vi träffades för exakt 17 år sedan, och har varit gifta sedan 2007, berättar Lisa.
När de möttes hade de var sin ettåring, Dennis och Lova, som nu är 18 år. Tillsammans har de 11-åriga Vilda. Tomas är tatuerare sedan 20 år tillbaka och Lisa är frisör, men hon har på senare år ägnat sig åt konststudier. Tillsammans närde de i många år en dröm om att flytta till USA. När Lisa kom in på en exklusiv konstutbildning i Los Angeles bestämde de sig för att åka.
– Vi har rest mycket och gillar landet, och ville testa att bo där. Vi ville komma bort från turistandet, komma in i vardagen, säger Tomas.
– Fem år innan vi åkte bestämde vi oss på riktigt. Vi skulle vänta tills Lova och Dennis var så pass stora att de kunde flyga själva, så vi sa att när de går ut nian är det dags. Sedan bestämde vi hur. Det lättaste sättet att flytta till USA är att studera, berättar Lisa.
I augusti 2014 flyttade de in i sitt hus i Eagle Rock, mitt i Los Angeles hjärta.
– Det slutade med att bara Lisas dotter följde med, och vår gemensamma dotter. Min son valde att gå gymnasiet här hemma, berättar Tomas.
Två hundar och tre katter fick också följa med på resan. Lisa minns tydligt hur det kändes att vara på plats:
-När jag ser bilder från den tiden kan jag känna exakt hur det var. Det kändes jättepirrigt och jättespännande hela det första året.
– Samtidigt krävdes väldigt mycket för att komma in i vardagen, i systemet. Bara att fixa gasabonnemang till huset, mobilabonnemang och allt som hade att göra med skatteverket. Praktiska, vardagliga saker, säger Tomas.
Skolan som Lisa blev antagen till, Art Center, är en världskänd konstskola för eliten:
– Den var fantastisk, men jag hade verkligen inte en minut över till familjen. Då kände jag: ”Vad blev det av det här, jag hinner inte uppleva Amerika.”
Hon valde, av olika anledningar, att byta till en annan konstskola. Efter ett år åkte de hem till den svenska sommaren i tre veckor. Lisa berättar att när de åkte tillbaka till USA så var det med känslan att de ville stanna i Los Angeles hur länge som helst:
– Det kändes så skönt. Vi hade gått igenom faserna av hemlängtan och allt, det kändes så himla ”hem” att åka. När vi landade kände vi att här är vårt liv just nu.
Sedan hände allt på en gång. Efter bara några veckor fick Lisa veta att hon var allvarligt sjuk.
– Vi var så laddade för att stanna. ”Babam!”, så kom det.
Det var en vanlig dag, med vanligt kaliforniskt väder, strålande sol och värme. Tomas låg i poolen, Lisa satt i en solstol bredvid.
– Plötsligt sved det till i sidan, som om jag blivit stucken. Instinktivt viftade jag till med handen – och upptäckte en stor knöl. Den kändes ordentligt.
Bara några veckor tidigare hade hon gjort en hälsoundersökning där de även kände igenom brösten, utan att upptäcka den. Det visade sig vara en trippelnegativ form av bröstcancer, en snabbt växande, aggressiv sort.
Beskedet vände livet upp och ner:
– Jag kände bara ”åh, shit”. Jag visste direkt vad det var. Alla runtomkring sa ”det är så vanligt”, och det är ju jättevanligt att det är godartade knölar. Men så tänkte inte jag. Allt gick väldigt snabbt. Det tog bara någon dag innan jag fick magnetröntgen och biopsi. Sedan fick jag vänta en vecka på provsvaren.
– Jag hade sån tur att jag var där som student och hade en sjukförsäkring via skolan. Och har man det i USA, där jag fick min cancervård, är det verkligen jättebra vård, bättre än i Sverige. Det var också därför jag valde att stanna kvar där och inte åka hem.
Tomas berättar om deras tacksamhet över hur snabbt behandlingen sattes in:
– Det tog fjorton dagar från första magnetröntgen tills hon fick första cellgifterna, så det var väldigt snabba puckar. Här i Sverige kan man få vänta en till två månader på första magnetröntgen, om man har otur.
Sedan följde en tung tid. Cellgiftsbehandlingen skulle ta 20 veckor, men blev till 24.
– Det var några veckor som hon hade för dåliga värden för att kunna få behandling, och i två veckor blev hon inlagd på sjukhus. Hon fick även två blodtransfusioner, berättar han.
Den kraftiga cellgiftsbehandlingen tog hårt på Lisa som inte minns så mycket av den svåra tiden:
– Jag var otroligt svag. Det var ett helt projekt att ta sig runt kvarteret eller att äta. Men värst för mig var att tappa allt hår, fransar och ögonbryn. Det var psykiskt knäckande. Man blir så ful, och ser så sjuk ut, och vill inte ha medlidandet när man visar sig bland folk.
– När jag tappade håret blev jag så öm i hårbotten att jag inte kunde ligga på kudden med huvudet, det händer nåt med hårsäckarna som gör att de blir jättekänsliga. Jag fick ha en tunn bomullsmössa för att det inte skulle ta nånstans.
I januari 2016 fick Lisa sin sista cellgiftsbehandling, och den 23 februari opererades hon:
-Då gjorde jag en dubbel mastektomi, tog bort båda brösten och gjorde en rekonstruktion. Om jag hade haft cancerceller i lymfarna så hade jag varit tvungen att strålas efteråt, då hade rekonstruktionen fått vänta. Så jag visste inte förrän jag vaknade hur det hade gått. Men cancern hade inte spritt sig så de kunde göra rekonstruktionen på en gång.
Operationen tog sju timmar, där plastikkirurg och vanlig kirurg opererade sida vid sida.
– Sedan var hon däckad i sex veckor, med slangar i kroppen och fruktansvärt ont. Det var en jobbig tid. Men det var väldigt skönt att höra från läkaren att allt gått bra, att hon är lika frisk som vilken annan människa som helst, säger Tomas.
Han har inte reflekterat så mycket på sitt eget mående under den här tiden, det var inte direkt i fokus, säger han. Lisa vänder sig mot Tomas och säger:
– Du slog på en autopilot direkt.
För honom blev det ett sätt att ta sig igenom tillvaron:
– Mitt sätt att bearbeta det hela var att det blev mitt jobb. Jag skötte läkarkontakterna, höll koll på mötena och tog hand om vår dotter, då hade jag nåt att fokusera på. Jag hade ju inte kunnat lägga mig i fosterställning, det hade ju inte hjälpt någon. Det kändes mer som en fajt – som vi skulle vinna.
– Tomas målade upp 20 rosa streck på vår vägg och sa bara: "Nu ska vi kryssa varenda vecka, du kommer att se att det går framåt", säger Lisa.
Bland det svåraste var att berätta för familj och vänner hemma i Sverige:
– Jag glömmer aldrig när jag ringde hem till Lova och Dennis. Och till min storasyster och närmaste vänner, berättar hon.
– Vi bestämde oss för att vi trycker livet på paus, och så krigar vi. Och sen går vi vidare, säger Tomas.
Lisa har också gjort ett gentest som visade att hon inte har anlag för bröstcancer. Däremot har hon gener för äggstockscancer, vilket innebär en aning förhöjd risk att drabbas. Och risken ökar ju äldre man blir. Lisa bestämde sig på en gång för att operera bort äggstockar och livmoder, för säkerhets skull.
– Jag väntar på remiss till Kvinnokliniken i Sunderbyn, så jag är inne i systemet.
Även Lisas döttrar, systrar och föräldrar testas. Det är en gen som gått i familjen.
– Jag brukade tänka att skulle jag få cancer så skulle jag lägga mig ner och dö, för det skulle inte vara nån idé. Men det gör man ju inte. När man blir sjuk så finns ju bara att man vill överleva.
– Om man ska hitta något gott som kommit ur allt det här så tror jag att det är att jag är snällare mot mig själv på olika sätt nu efteråt. Man stressar igenom livet och njuter inte av det som faktiskt betyder mycket för en, som familj och vänner, säger hon.
I juni i år flyttade de hem till Luleå igen.
– Det var med blandade känslor, men det kändes att det var det rätta att göra just då. Lisa ville jättegärna hem, och även Vilda. Det var väl jag som inte var riktigt redo. Men jag kände att vi är ju en familj, och om familjen vill det så är det så vi gör, säger Tomas.
– Ofta går man och saknar, och gnäller på saker som man inte har, istället för att försöka ta vara på det man har och njuta av det. Jag, om någon, är ”super-anti-vinter”, står och svär över snövallar och när jag måste skrapa rutan. Så det handlar ändå om att försöka ändra inställning där. Vi trivs ju här, det är vårt hem, vår trygghet. Och det är mycket som är så mycket bättre med Sverige också.
Lisa håller med:
– Det är lite splittrat. Vår dröm, som vi haft i 15 år, är gjord. Den som alltid varit så härlig att tänka på och ladda för.
Men drömmen om USA lever kvar. Och snart åker de faktiskt tillbaka – i alla fall för en vecka.