30-årskris på fritidsgården

Minus 30-festivalen är som en gigantisk fritidsgård, full av nyktra 16-17-åringar med svallande tonårshormoner som hoppar omkring i takt med musiken.
På ett sätt en annan värld än den som Markus Krunegård brukar besjunga - fyndiga fraser om dekadenta 30-årskriser, bakisångest och krossade illusioner.
Ändå existerar inga generationsglapp mellan Norrköpings finaste popsmed och de saligt sjungande kidsen i lördagsnatten - kanske för att de existentiella våndorna är ungefär desamma för honom som för dem.

Hybris, suckade somliga (skyldig!) när han i höstas släppte två skivor som uppföljare till briljanta solodebuten Markusevangeliet.
Några månader senare, nu när låtarna framförs live, låter musiken så mycket bättre.
Krunegård stortrivs med att vara tillbaka i Luleå, det har gått några år sedan sist, och han tycks genuint hänförd av konsertsalen i Kulturens hus. Han radar upp ett pärlband av låtar, där variationsrikedomen imponerar. Synthar och episka 80-talsklanger ljuder i nya Hollywood hills, medan Samma nätter väntar alla mynnar ut i en explosion av moogar och dubbiga basgångar. Han sjunger stående vid synthpianot i Lika barn leka bra, en ballad med änglalik kör som uppbackning, medan utnötta rockriff får en ny tvist när Krunegård lutar sig rygg mot rygg med andregitarristen i Genom tunna tyger.

Det är en utmärkt konsert, framförd med självförtroende och ett kreativt flöde som få andra svenska artister kan uppvisa.
Inför Trackshiten Hela livet var ett disco blickar Krunegård tillbaka på sina egna trevande uppvaktningsförsök på skoldanserna, till tonåringarnas stora jubel.
- Luleå, det är himlen för mig i dag, säger prinsen av Peking och avslutar ensam på scenen med finfina Stjärnfallet, när allsången ekar bland de lyckligaste fansen längst fram.