En tung bas pumpar i Stadsparken. Om lite drygt en timme ska Sveriges nordligast pridefestival invigas. Inne i domkyrkan är det desto lugnare. Och kanske för stunden lite allvarligare.
Det är en hel del människor som tagit sig hit för att lyssna på artisten och körledaren Gabriel Forss föreläsning. En del kanske förknippar honom med Körslaget, där han kom på en andra plats med sin Katrineholmskör. Eller så med jättekören One voice. Kanske minns någon också honom som en i trion Blond, som gick och vann hela Melodifestivalen 1997 med Bara hon älskar mig. Idag jobbar han mest med sina Alla kan sjunga-körer, som samlar 1 000 personer i Stockholm och 400 i Malmö varje vecka.
Men allt det här hade kunnat gå förlorat. För tio år sedan var det nära att Gabriel Forss tog sitt liv.
– Så länge jag kan minnas har jag känt mig annorlunda.
Gabriels röst studsar lite lätt mellan väggarna i kyrkorummet. Han tar oss tillbaka till Katrineholm och lekskolan där alla killar låg i en hög och brottades. Utom Gabriel. Han förberedde hellre Roliga timmen än spelade fotboll och ganska snart hittade han musiken. Det hjälpte till en början men hela tiden fanns den ändå där, den gnagande känslan att något var fel, att han var fel.
– Jag började må illa varje gång jag lämnade hemmet och jag funderade mycket på om Gud inte tyckte om mig. I min familj bad vi mycket när någon inte mådde bra. Så här med facit i hand hade jag istället behövt någon att prata med.
Förra året debuterade Gabriel som författare med boken Äntligen, en biografi som skildrar hur han efter många års slit till slut fick ihop de tre viktigaste g:n i sitt liv – Gud, Gabriel och gay. Då hade han i nästan trettio års tid förnekat sig själv och det faktum att han var gay. Ändå levde Gabriel ett väldigt öppet liv. Han reste världen runt, till New York och London, hängde med Beyoncé och träffade samma låtskrivare som jobbat med både Madonna och Spice girls. Han hade många homosexuella runt sig men vägrade erkänna för sig själv att han kanske också var det.
– I London blev jag bjuden till en klubb. Inte förrän jag kom dit insåg jag att den bara var för killar. Det blev kaos i huvudet. Men för första gången kände jag också tillhörighet.
27 år gammal blev han så för första gången kysst av en kille.
– Och för att citera prins Daniel: Mina känslor var all over the place.
Gabriel skrattar. Publiken likaså. Vad det var som fick honom att kliva ned från den där relingen och välja livet, är summan av en hel del erfarenheter. Sorgen han kände, vände han till ilska och aldrig mer skulle han förneka sig själv.
– Jag hade stoppat Gud i bakfickan men plötsligt kom jag på att det gick att förena allt det här. Jag åkte hem till mina föräldrar och berättade att killen jag såg som min bästa vän också var min första stora kärlek.
– Det första min mamma sa var: Gabriel, jag älskar dig precis som du är.