Det är underligtatt det är standard för en artist att tilltala sin publik vid ortsnamn. ("Luleå!" ropar Petra Marklund, förväntansfullt uppeggande vid ett flertal tillfällen.) Det är en aning högtravande, på något vis. Generaliserande, liksom. Men det är som sagt standard – och om en får lov att följa den trenden så är det bara att konstatera: Luleå gillar Petra Marklund.
Massvis med människor har parkerat sig framför Hamnscenen för att se den artist som inte längre heter September. Förmodligen känner många av dem henne från tv-succén Så mycket bättre, men tursamt nog exploateras inte den vinkeln (även om Petter-covern Mikorfonkåt dyker upp). Materialet kommer istället främst från Marklunds första svenskspråkiga album, Inferno, och framträdandet ter sig ungefär som skivan. Det är snyggt och proffsigt framfört – men definitivt inte så djupt och rörande som det försöker vara.
Mot slutet är ropen efter extranummer förvånansvärt försiktiga, med tanke på den volym allsången besuttit under avslutningsnumret Händerna mot himlen. Petra Marklund väljer dock ändå att återvända och framföra Infernos öppningsspår, Easy come, easy go. Ingen särskilt stark låt, men det är ändå fint att hon inte sparat en publikfriare till sist. Och dess långsamma melankoli gör sig så pass bra under under de hotfullt mörka moln som lördagskvällen bjudar att klimax förskjuts till spelningens allra sista, känslosamma minut.