Att Luleå hamnfestival vågade satsa på hemmasonen Zacke som det stora dragplåstret, känns så här med facit i hand så jäkla rätt. Med superalbumet Renhjärtat i kappsäcken och en slags välriktad formtopp – är Zacke det allra allra bästa vi har härifrån just nu. Och det här verkar inte bara ligga i betraktarens öga. Hela dagen innan spelningen postar Zacke själv inlägg på de sociala medierna som vittnar om att han är mer är redo.
Och det här är så sjukt bra. Kanske är det jag som är naiv, men den enorma massa med gedigna fans som tagit sig till Strandparkeringen gör en stolt. Folk har faktiskt pallrat sig hit, de kan texterna och en fint patriotisk känsla infinner sig. Det är kärlek, från båda hållen och från början till slut.
– Så skönt att vara hemma! inleder Zacke och jublet bryter ut.
Det som sedan följer är en kavalkad med låtar som framförs både felfritt och helhjärtat, uppbackade av ett allsångssjungande och dansande hav. Och inte blir det sämre när Zacke – som hela tiden backas upp av Kalle Gracias – bjuder in sina gamla vapendragare i L-town crew. Det är så fint att man nästan spricker, i takt till både Dr Dre/Snoop dogg- och Fugeesbeats. När Movits sedan skuttar in är det inget annat än ett stycke Luleåhistoria som skrivs. Episkt. Och magiskt.