Januari 2016
Den knivskarpa kylan gör att det knarrar och gnisslar under fötterna, det är svårt att ta djupa andetag, det biter i ansiktet. Det är 35 minusgrader och snödjupet på ängen bakom huset uppmättes på morgonen till 58 centimeter. Den halvcirkelformade solen, som glöder i djuprött mellan tallarna, når precis över horisonten för första gången på flera veckor. Det är förmiddag i början av januari och bara ljust ett par timmar till. Polarnätterna i Tornedalen är snart över för denna gång.
Jag, min pappa och min farbror står ute på gården hos min farmor och farfar, Sonja och Martin Thyni, i Lovikka och försöker reda ut en knut på flagglinan. Farfar fyller 80 år och flaggan ska hissas, det är tradition. Det är svårt att hantera den trassliga linan med tjocka vantar. Alla är rejält påklädda då vi varit ute en stund och fyllt på ved i både sovstugan och bastun. Jag har mina Lovikkavantar på mig och vill helst inte ta av dem. På några sekunder kommer fingrarna att bli stela, det vet man.
En snabb packning hemma i Norrköping kvällen innan avfärd har gjort att jag fått med mig två vänstervantar. Jag har flera par av farmors vantar hemma, ett par är ännu helt oanvända. Jag kan riktigt höra henne säga: “Tar du hand om dem håller de i generationer”. Lovikkavantarna är en del av farmors identitet och med åren har de allt mer blivit en del av min. Jag flyttade från Kiruna som barn, men har alltid känt mig som en norrlänning i själen, en sörlänning med hjärtat i norr, hemma i mina föräldrars uppväxtbyar Vittangi och Lovikka. Att värna sina rötter har blivit viktigare med åldern, något jag numera nästan krampaktigt klamrar mig fast vid.
Det får gå med två vänstervantar helt enkelt, de håller mig varm. Knuten på linan är stel av kylan. När en taktik gällande vem som gör vad är framarbetad backar jag över gårdsplanen för att kunna föreviga ögonblicket. Vi räknar ner högt och på given signal tar min pappa och farbror av sig sina vantar, jobbar snabbt, löser upp knuten, får fast flaggan och börjar hissa upp den. Min tur. Jag drar av mig båda vantarna, tar fram telefonen från innerfickan och sätter igång kameran. Flaggan vajar i den isande nordanvinden och jag hinner knäppa två bilder innan skärmen bli svart. Jag trycker på lite knappar i ett lamt försök att få igång telefonen, men det finns inget annat att göra än att ta på sig vantarna igen och stoppa ner den frusna telefonen i en. Nöjda över att flaggan hissats snabbar vi oss in i huset igen. Jag sätter mig på golvet vid kaminen för att få upp värmen.
Telefonen ligger kvar i en av vantarna, ovanpå på ett par kängor på tork vid kaminen. Det hänger jackor, täckbyxor och andra Lovikkavantar runt kaminen. Efter en stund hör jag att telefonen plingar till och startar om sig själv. Jag tittar på fotona. Man ser på bilden att det är kallt. Jag sitter kvar vid brasan tills kinderna är rosiga och varmt blod rör sig i kroppen. Än en gång kan jag konstatera att mina Lovikkavantar räddat mig från förfrusna fingrar, som de gjort hela mitt liv. Och denna gång även lyckats hålla min telefon vid liv.
■■■
Hon minns inte exakt när eller hur det började. Men Sonja, född och uppvuxen i Lovikka, har stickat och virkat hela sitt liv. Det har alltid funnits där, något hon har i blodet och som kom naturligt. Hon minns att hon som liten flicka, bara ett par, tre år gammal, såg sin mamma Henrika sticka och att hon själv snabbt blev delaktig i processen att tillverka Lovikkavantar. Steg för steg, från att ullen klipptes av fåren till att de sista broderistygnen gjordes på en vantes krage.
– På den tiden hade många egna får i Lovikka och jag fick tidigt hjälpa till att rensa ullen. Sen fick jag lära mig att spinna garnet på spinnrocken och sist kom stickningen. Till slut kunde jag hela kedjan.
Pengarna som Sonjas pappa Simon tjänade som stenhuggare räckte inte till att försörja fru och åtta barn. Simon brukade i perioder ta extrajobb till skogs och fiska lax som han sålde, men ändå behövde familjens inkomst drygas ut. När Simon blev sjuk och oförmögen att arbeta fick familjen vända på varenda krona. Sonja är tolv år gammal när cancern till slut tar hennes pappas liv och familjen står utan sin huvudförsörjare. Med enbart moderns knappa pension blev det redan kärva livet ännu tuffare. Nu blir de hemmagjorda vantarna den extra inkomsten familjen så väl behöver.
Henrika led av reumatism vilket gjorde det svårare för henne att sticka med åren. Värk och stela fingrar försvårade det mesta och vissa dagar var det svårt att bara hålla i stickorna.
– Mor stickade så mycket hon bara orkade, för att vi skulle klara de kalla vintrarna. Men hon sålde också vantar till människor i Lovikka och till förbipasserande. Vi kunde även byta in vantar mot varor i byns matbutik. Vantarna gjorde att vi fick mat på bordet, berättar farmor vid ett av flera samtal vi haft om hennes liv.
Efter att ha studerat sin mammas stickning sedan barnsben är Sonja som tonåring redo att ta över stafettpinnen. Lovikkavantarna blir nu, mer än någonsin tidigare, ett sätt att överleva.
April 2018
Det är en vacker vårvinterdag i byn. Snön gnistrar och himlen är blå. Sonja sitter tillbakalutad i hörnsoffan och stickar. Martin sitter bredvid och tittar på tv. De småpratar meänkieli med varandra. I bakgrunden, på köksbänken, puttrar perkulatorn med efter lunchen-kaffet.
Att göra ett par Lovikkavantar tar tid och kräver tålamod, berättar Sonja. Det är många moment som upprepas och om det inte görs rätt från början blir det ingen bra vante.
– Det viktigaste är att spinna garnet rätt, det är avgörande för resten av arbetet, säger hon.
Sonjas spinnrock av trä är blåfärgad. Den knarrar och färgen är bortskavd på sina håll, men det är inte så konstigt. Sonja ärvde den av sin mamma och har haft den hela sitt vuxna liv. Den gör fortfarande jobbet.
Martin ställer sig upp och hämtar kaffe åt sig och sin fru. Han flikar in.
– Jag brukar alltid säga att man ska kunna ställa en Lovikkavante på ett bord med kragen nedåt. Står den rakt upp av sig själv, då är det en bra vante. En äkta, stolt Lovikkavante.
De grå strumpstickorna klapprar lätt mot varandra när Sonja gör vana, små rörelser med fingrarna i ett jämnt tempo. Det flyter på, nästan böljar fram, utan att kännas ansträngt eller stressat. Efter några kvällar vid tv:n har ett par nya tumvantar vuxit fram.
Då väntar den tuffaste delen i tillverkningen – att rugga upp ullen. För Sonja sliter det på axlar och armar och har blivit tuffare med åren, men det är en viktig del i processen för att vantarna ska få sitt karaktäristiska utseende och samtidigt bli mjuka, sköna och täta. När vantarna ruggats ska kragen broderas. Än i dag används bara de färger som alltid använts till kragens broderade del - grönt, blått, rött och gult.
Sonja håller upp sin kardborste och ler.
– Den är från mors tid, nog ännu äldre. Martin lagade den med silvertejp för många år sedan när handtaget gick av. Den är mjuk att hålla i, jag har aldrig velat ha en ny.
Det är första gången jag hör farmor beklaga sig över att hennes snabbt försämrade syn gör stickningen svårare. Även fingrarna värker.
– Det går sakta för jag ser inte så bra, men efter alla år kan jag rörelserna. Så länge det går kommer jag att fortsätta. Jag känner mig inte klar med stickandet.
■■■
Sonja beskriver uppväxten i det röda trähuset vid Torne älvs strand som hård och fattig. Det var samtidigt idylliskt vackert att växa upp bland kohagar, blomsterängar, med bärskogen runt knuten och en glittrande älv utanför fönstret. Men när man fick kämpa för att mätta alla munnar i familjen var naturen, all sin prakt till trots, svår att uppskatta.
Det fanns alltid något att göra på gården, något att bära, hugga, flytta, gräva, skotta, rensa, skörda, måla eller tvätta. Ta hand om kor och får, rensa hjortron på sensommaren eller ta upp mandelpotatisen när hösten kom. Att hugga ved och bära vatten, som hämtats från älven, hörde till vanliga sysslor för Sonja. På vintrarna kunde hon få skotta undan snö på älven och sedan hugga hål i den tjocka isen för att fylla vattenhinkarna. När det på kvällen var dags för Sonja och syskonen att bli rena efter dagens sysslor värmdes vatten upp inne i huset, sedan bars det ut till ladan. Där badade de i stora, runda gjutjärnsgrytor medan korna nyfiket tittade på.
När Sonjas äldre syskon flyttade hemifrån en efter en var det till slut bara Sonja och hennes mamma kvar i huset vid älven. Huset blev för stort för att värma upp för två personer. De stängde igen stora delar och värmde bara upp köket och kammaren. På vintern var trägolven alltid kalla och Henrika hade tjocka filtskor på sig inomhus när hon satt vid sin spinnrock. Det ser man på ett svartvitt foto taget i husets kök, som Sonja sparat i ett fotoalbum. Under fotot har Sonja skrivit “Mor”, kort och gott. På fotot sitter Henrika, i skenet av två stearinljus, vid sin spinnrock och spinner garn. På fötterna har hon filtskorna, ett långt förkläde ligger över kjolen och ett huckle på huvudet.
Precis där kameran beskär fotot hänger vad som ser ut att vara ett par färdiga Lovikkavantar på en stolsrygg. Kragen har i alla fall broderats, vilket vanligtvis är det sista man gör. Det är mörkt utanför köksfönstret bakom Henrika.
– Kanske behövde vi ljusen för att se bättre i mörkret, resonerar Sonja. Vi hade el, men vi hade bara en liten taklampa i köket och vi slösade aldrig med elen. Det här är en typisk bild av mor. Det är så jag minns henne.
Sonja fick ensam ansvara för potatislandet när Henrikas värk gjorde henne oförmögen att bära saker. Det var ett tungt jobb, men Sonja blev bra på det. Så pass bra att andra i byn betalade henne för att plocka upp deras potatis.
– Som bäst kunde jag få fem kronor för en hel dag och det räckte till mat för oss. När jag kom hem stickade jag ofta en stund. Mor stickade också, när fingrarna var med henne. Vi samarbete, mor och jag. Det var inget synd om mig, det var så det var på den tiden. Många hade det svårt i byn.
Juni 2019
Jag försöker än, säger Sonja osentimentalt.
Hon sitter i soffan och stickar. Vi har precis ätit klappgröt till lunch och kaffepannan puttrar i bakgrunden. Martin kommer in från att ha klippt gräset på gårdsplanen. Han sätter sig bredvid Sonja. Allt är som vanligt. Hon stickar, han tittar på tv, de småpratar.
De grå herrvantarna är svårast för Sonja att göra nu. Synen har blivit ännu sämre och kontrasten mellan det grå garnet och de grå stickorna är för liten. När en man i en annan by, som länge köpt vantar av Sonja, fick höra att hon har allt svårare för att sticka gråa vantar beställde han 30 par direkt. Det går något lättare att sticka och brodera de vita damvantarna. Men nu sitter hon och kämpar med ett par gråa till ett barnbarnsbarn i Kiruna.
– Jag är lite osäker på om det här blir rätt nu, men jag har satt tummen bakom kragen och om jag sticker mig så är jag fel ute, säger hon och skrattar.
De stickande kvinnorna i byn har blivit färre, berättar Sonja. Någon har gått bort eller blivit sjuk, andra har ingen ork, en blev allergisk mot ullen. Därför vill hon fortsätta så länge hon kan. Men Sonja har också hört talas om att yngre kvinnor tagit upp stickandet och för det vidare. Det glädjer henne att Lovikka Husmodersförening får nya medlemmar. Ett tag såg det mörkare ut, som ett utdöende hantverk, en över 100-årig tradition på väg att försvinna. Kanske lever den vidare nu, säger hon tyst.
– Jag är inte här för evigt. Det vet jag. Alla som har vantar från mig tänker väl på mig sen, när de plockar fram vantarna för vintern. Många av mina barnbarnsbarn kommer inte veta vem jag är, men jag lever vidare genom hantverket. Det känns fint.
■■■
I skolan fann Sonja tidigt en vän i den två år yngre Martin, även han född och uppvuxen i Lovikka, som kom att bli hennes stora kärlek. De fattade tycke för varandra snabbt och efter något år hade vänskapen utvecklats till något djupare. På rasterna brukade de prata meänkieli med varandra, något som på 1940-talet ofta var förbjudet att göra på skoltid. Svenskan kom inte lika naturligt för Sonja. Det kändes som ett andraspråk, något hon fick kämpa med.
– Talade man meänkieli och läraren hörde det blev man slagen på fingrarna med ett träredskap. Vi förstod inte varför det var förbjudet. Det var ju vårt språk, som vi älskade. En del av både mig och Martin, säger Sonja.
1954 gifte sig paret i Pajala kyrka, båda var fortfarande tonåringar när de bildade familj. Med åren får de fem söner. Sedan Sonja blev vuxen och Martin fick arbete i gruvan har vantarna inte längre handlat om ren överlevnad, men att släppa taget om det som så djupt präglat hennes liv fanns inte på kartan. Tillverkningen fortsatte som en hobby, som en del av livet och som en tradition hon ville hålla vid liv. Något hon var stolt över att kunna.
– Hade jag haft döttrar hade de också stickat, det vågar jag lova. Stickandet var något vi kvinnor sysslade med. Martin lärde istället sönerna allt de behövde kunna för att ta hand om gården och skogen.
Men det har aldrig varit någon brist på vantar under sönernas uppväxt, trots att Sonja var den enda som stickade.
– Man har haft Lovikkavantar hela livet. Jag minns att jag och mina bröder hade vantarna när vi spelade ishockey utomhus till och med. När de blev lite blöta fick man ett perfekt grepp om klubban, berättar yngste sonen Mikael.
Äldste sonen Tomas har många minnen förknippade med vantarna, men ett speciellt ljud har etsat sig fast hos honom – ljudet av spinnrocken som snurrar med hjälp av en fottrampa. Trm, trm, trm. Ett lugnande och tryggt ljud, minns han.
– Det där spinnande lätet har man hört mycket under uppväxten. Det fanns alltid där i bakgrunden.
November 2019
Jag packar väskan hemma i Norrköping för att åka till älskade Tornedalen. Denna gång med ett tungt hjärta. Vi ska ta farväl av farmor som hastigt gick bort i oktober, 85 år gammal.
Jag lägger ner underställ, tjocksockar och hennes vantar och mössa. Jag tänker på när jag fick Lovikkamössan. Jag fyllde 20 år och hade fått ett mjukt paket med posten. Att det var nya vantar misstänkte jag, men denna gång var det också en mössa. Den första farmor stickat åt mig i vuxen ålder. När hon ringde för att gratta mig satt jag med familjen och åt middag. Utan att höra efter om jag hade hunnit öppna paketet avslöjade hon innehållet när hon entusiastiskt frågade: ”Passade mössan? Du har ganska stort huvud och så har du tjockt hår. Jag har varit orolig att jag gjorde den för liten”. Den stickade mössan, med öronlappar, de karaktäristiska tofsarna och broderi i blått, gult och rött visade sig passa perfekt. Nu, över sexton år senare, använder jag den fortfarande varje vinter.
Det är en klar och kall novemberdag när Sonjas fem söner och det äldsta barnbarnet bär den vita kistan till gravplatsen i Junosuando. En och en går vi fram till den nedsänkta kistan och säger ett sista farväl. Den stora, kraftiga tallen har fällt ut sina täta vingar över oss, känns det som. Fullt av gråa och vita Lovikkavantar värmer frusna fingrar. En tyst men talande hyllning till kvinnan som hela våra liv försett oss med hantverket. I kistan ligger hon själv iförd en vit blus och sina egna vantar och sockar. Bland det första hon lärde sig i livet är det sista hon tar med sig. Cirkeln är sluten.
– Farväl, min älskade. Hoppas du tar emot mig med öppna armar när jag kommer sen, säger Martin och släpper ner en röd ros.
Innan vi åkte till kyrkan bläddrade jag i farfars ”dag för dag”-bok, där väder och vind dokumenterats noga i många år. Där går det att läsa om dygnets temperatur, snödjup, regnmängd och vindstyrka. Det finns också antecknat om något speciellt har hänt, kort och koncist, om någon i familjen kommit för att hälsa på eller om ett nytt barnbarnsbarn fötts. På morgonen den 5 oktober läste Martin som vanligt av nattens temperaturer och antecknade i boken. Någon timma senare stannade plötsligt Sonjas hjärta vid köksbordet. De drack kaffe tillsammans, alltid sida vid sida, medan en bulldeg låg på jäsning bakom dem. Lokalradions sorl stadigt i bakgrunden. Senare den dagen gör Martin ett tillägg i boken: ”Sonja avlidit”. En kort anteckning, två ord, om ett helt liv. Hjärtat vrider sig. Farmor gick bort den förmiddagen, men även en del av farfar försvann. Det vet jag utan ha frågat. Fyra dagar senare skulle de ha firat 65 år som gifta.
Nu står vi alla tysta vid kistan. Mörkret har sänkt sig över Tornedalen. Jag tar farfar i handen när vi går mot bilarna. Han nästan viskar samtidigt som han vänder sig om, tittar först mot graven och sedan vänder blicken upp mot skyn.
– Vad fint att hon fick ett stort paraplyträd ovanför sig. Den kommer ge skugga på sommaren och skydda henne från kraftiga snöfall. Det känns bra.