Inte alltid blir den frågande glad över svaret, men det är en av livets lärdomar: Tål man inte alla sorters svar ska man inte ställa frågan.
En som inte chansade var den amerikanske poeten Walt Whitman, vars 200-årsminne firas det här året.
Han debuterade 1855 med ”Leaves of grass”, en diktsamling som han senare omarbetade, utvidgade och gav ut på nytt åtta gånger.
När den först släpptes vågade han inte lita på recensenterna. Som rutinerad tidningsman skrev han därför under falskt namn tre berömmande recensioner, som han via mindre seriösa kolleger lyckades få publicerade.
Han skickade även en bok till kritikern Ralph Waldo Emerson, som i sitt svarsbrev ansåg att det var ”det mest enastående litterära verk som Amerika hittills har bidragit med”. De lovorden i brevet publicerade Whitman sedan utan Emersons tillåtelse.
Whitman följde inga traditionella versmått. Han fann formuleringar som gav egna tempon och blev en rytmisk prosa, dittills aldrig upplevd. Också innehållet bröt mot konventionerna, som i ”Song of myself” där han öppet hyllar sexualiteten – vilket naturligtvis väckte uppmärksamhet.
Någon omedelbar succé gjorde inte diktsamlingen. Whitman blev mest sedd som en udda figur med långt skägg och hår.
Han skrev även en elegi över den mördade presidenten Abraham Lincoln, ”When Lilacs Last in the Dooryard Bloom'd”. Den har tonsattes av bland andra Steve Dobrogosz, ett verk som uruppfördes 2005 i Uppsala.
Några år efter sin död 1892 omtalades Walt Whitman allmänt som ”den störste av alla amerikanska poeter".