NY BOK
Sara Paborn
Tistelhonung
Albert Bonniers Förlag
Texten till tidningen Hemmets Härd är skriven av en 79-årig dam och väcker både förundran och frågor hos Ebba, som jobbat på radio och när populariteten växte även började skriva böcker, så kallade självhjälpsböcker om de eviga frågorna runt relationer, kärlek och, kanske främst, hur man håller kärleken levande, kanske rent av livslång.
Numera, efter kraschat äktenskap och sedan separation från efterkommande relation, står inte Ebba högt i kurs som relationscoach.
Men med ett överenskommet sista påhugg till enda kvarvarande tidningen åker Ebba till Båstad för att söka upp Veronika Mörk, den 79-åriga damen som skrev insändaren och som bor på ett äldreboende utanför den berömda tennismetropolen, för att göra ett sista journalistiskt jobb om livslång kärlek.
Det visar sig bli något helt annat, i ett tidsmässigt växelspel mellan nu och då, mellan 2019 och 1955, det år vars händelser på pensionat Miramar utanför Båstad fortfarande lever i Veronika Mörks minne. Minnen, stundtals hypnotiska tankar, som emanerat i texten "Minns min ungdoms kärlek mig?".
Det handlar om en förälskelse som tiden och sammanhanget bara tillät bli en förälskelse, och aldrig fick växa till en kärlek med alla dess ansikten. Och kanske är det för att den 17-åriga Veronika "bara" fick uppleva förälskelsen med konststudenten Bo, som den fortfarande finns inkapslad i den nästan 80-åriga Veronika med obesvarade frågor? Speciellt efter att hennes livskamrat Uno dött för några år sedan.
Sara Paborn är en fena på att skriva dialog, och "Tistelhonungs" styrka är just förmågan att genom den skapa närvaro och smärta runt skeenden, i dåtid som nutid.
"Det finns en parallell historia mellan Veronikas historia och min", skriver Ebba och fortsätter: "Hon rymde med sin kärlek. Jag rymde med min. Hon gifte sig med någon annan efter. Jag var gift före. För mig har det inte ens gått ett år sedan förlusten. För henne har det gått över sextio."
Som när minnen är inblandade visar det sig att de kan förändras, förskjutas, men även förstärkas genom att, som i Veronikas fall, ligga så långt bak i tiden. De kan bli sanningar som inte får, eller bör, ifrågasättas.
”Tistelhonung” känns filmiskt skriven. Kanske är det då och nu-konstruktionen som jag tror skulle funka. Medelålder kontra gammal. Förälskelse kontra kärlek. Allt fusionerat i drömmar och längtan.
Sara Paborn har med ”Tistelhonung” – vasst men sött– skrivit en roman med igenkänning, på lite olika sätt. Jag gillar den.