Tina Harnesk växte upp i den lilla byn Lenatorp utanför Jokkmokk. När hon var 27 år flyttade hon till en by utanför Arvidsjaur.
– Då hade jag mött min stora kärlek – men känslorna finns kvar för Jokkmokk, för mina närmaste vänner och min familj, och hela min bakgrund. Men jag trivs toppen där jag bor nu och kommer nog aldrig att flytta tillbaka.
Hon har skrivit så länge hon kan minnas.
– Jag började dikta ihop små historier, och som tonåring skrev jag som terapi när jag var olyckligt kär eller om något kändes eländigt. Jag skrev jättemycket, alltid.
Hon har dock aldrig publicerat något hon skrivit i ett större sammanhang – förrän nu. Vid 38 års ålder debuterar hon med romanen ”Folk som sår i snö”.
– Jag hade kört fast i att man måste hitta sin berättarröst, det var jag väldigt förbryllad över. Jag kunde aldrig bestämma om jag skulle vara ironisk eller poetisk. Det dröjde ganska många år innan jag förstod att jag inte behöver välja. Det kan faktiskt få vara så här jag skriver.
Rösten bubblar till av skratt när hon säger:
– Jag gillar ju tvära kast, är väldigt yvig själv, så boken är i enlighet med vem jag är.
Berättelsen om Máriddja, romanens huvudperson, har hon burit på länge.
– När man tycker om berättelser, läser och skriver mycket, är det tankar som fastnar i en, små frön som man bär på, och jag tänker att en dag kanske jag skriver om det här. Och så plötsligt länkades bara flera sådana tankar samman, och boken skulle ut. Då hade min berättelse sin historia, det var så mycket som fallit på plats utan att jag tänkt på det.
Varför blev det Máriddja?
– Hon är en kombination av många fantastiska kvinnor som jag älskar och känner. Jag önskar att jag hade mer av Máriddja i mig. Jag har säkert grävt där jag stått mer än jag trott, även om jag vill tänka att Máriddja är ett fantasifoster.
Tina Harnesk har mycket av den samiska berättartraditionen med sig, något som också avspeglas i ”Folk som sår i snö”, där många färgstarka karaktärer tar plats.
– Jag har påverkats mycket av de berättelser jag hört i alla år, berättelser som går i arv, som man inte vet vad de kommer ifrån. Dels innehåller de allt som en dramaturgisk kurva ska ha, dels finns det ofta lärdomar i dem. Och en riktigt stark berättelse är så hänryckande.
Hon beskriver sig själv som en ”etnisk byracka”; same, svensk, finne och tornedaling.
– Berättartraditionen har jag från min mamma som är same. I hennes släkt finns fantastiska berättare, och många är duktiga jojkare också.
Hon hittar även spår av sig själv i vissa av sina karaktärer, som romanens Kaj.
– Ibland tänker jag att jag kanske är mycket mer Kaj än vad jag velat vara. Inte för att han är en dålig människa, utan för att han har så ont, stundtals. Och han kan vara så himla skör och sorgtyngd. Det var inte meningen att han skulle bli så.
Men du känner igen dig där?
– Ja, jag är mycket högt och lågt. Jag kan vara väldigt positiv, glad och social, och sen världens ynkligaste lilla skit som inte klarar av att se folk. Det är väldigt mycket upp och ner.
Hon berättar att hon samlar på ord:
– Ibland tänker jag att det nästan är språket som driver mig vidare, snarare än berättelsen, men i det här fallet var det en berättelse jag brann mycket för också. Men jag har en livslång förälskelse i det svenska språket. Jag samlar på ord och njuter av hur de kan användas. Och jag har alltid läst mycket. Det skulle vara svårt att skriva om jag inte läste.
Spelplatsen för romanen beskriver hon som en blandning av Jokkmokk och Arvidsjaur.
– Romanen är en kärleksförklaring till Norrbottens inland, till alla fantastiska karaktärer, sinnelaget och naturligheten man har sinsemellan, hur man alltid hjälps åt. Jag tror att det är för att vi bott så glest isär så länge, man kan inte rycka på axlarna åt att någon har det besvärligt.
Hon tystnar och funderar en stund innan hon tillägger:
– Jag brukar också tänka att det är därför vi är väldigt röda här uppe, politiskt. Det är solidaritet. Man kan inte strunta i den där skidåkaren som kommit åkande i fyra mil och blivit allvarligt sjuk för att någon annan ska ta hand om honom längre fram, för det är långa avstånd mellan oss och vi bor i ett extremt klimat.
När hon började skriva ”Folk som sår i snö” gick det fort.
– Jag har svårt att göra saker på halvfart, det är allt eller inget. Jag vaknade på nätterna och började skriva för att berättelsen malde på.
– En av grundpelarna i boken är vad en människa är villig att göra för att skydda dem som hon älskar. Hur långt är man villig att gå? säger hon och nämner teman som samiskt berättande, ofrivillig barnlöshet, och tvångsförflyttningarna.
Varför fick romanen titeln ”Folk som sår i snö”?
– Att så i snö ska inte bära frukt, men det gör det för folket som bor här uppe. Vi ska kanske inte kunna leva här, men det gör vi. Och de som blev tvångsförflyttade från Karesuando blev sådda någonstans där de inte var menade att växa. Jag tänkte också på ackjorna, skidorna, att de gjorde sår i snön på vägen ner, de blödde hela vägen ut i resten av Sápmi.
Hon hoppas att ”Folk som sår i snö” ska nå ut till läsarna:
– Min ödmjuka önskan är att någon ska läsa. Jag vill beröra. Jag behöver inte vara en talesperson för det samiska folket, för det finns så många nyanser i den här kulturen, och så många som kan oändligt mycket mer. Men jag skulle vilja glänta på dörren till det som är min del av Sápmi, och min del av Norrbotten. Om någon bara skulle förstå typ en procent mer av hur det är, och hur det har varit, att vara same här uppe skulle det värma mig mycket, för jag är också en ättling till de tvångsförflyttade. Det har satt spår även hos de efterlevande.
Hon betonar även de äldres betydelse för samhället, att de borde värderas högre.
– De är stammen och rötterna, en bärande balk. Jag tror att alla skulle må mycket bättre av att ha äldre omkring sig, det finns en magi i att ha levt ett långt liv. Det finns en ödmjukhet i dem som värmer.
Den 21 september släpps ”Folk som sår i snö”. Tina Harnesk har redan börjat på nästa roman, men hon var tvungen att ge sig själv skrivförbud och låta boken och barnen få sommarlov.
– Det är en fristående roman med arbetsnamnet ”Mödramärg”. Jag längtar jättemycket efter att få skriva den. Men min familj är trots allt det viktigaste.