NY BOK
Carson McCullers
Bröllopsgästen
Översättning: Håkan Bravinger
Hon skriver om den djupa södern men med en sådan detaljskärpa att man nästan tycker sig betrakta en berömd trakt när den för första gången ritas upp och blir riktigt kartlagd.
Också personerna i hennes berättelser blir på samma inträngande sätt blottlagda och avbildade. Det gäller också Frankie, den tolvåring som står i centrum för McCullers roman "Bröllopsgästen", valörsäkert översatt av Håkan Bravinger.
Författaren borrar upp, frilägger och lyfter fram allt som rör sig i de människor vi möter. Man behöver bara gapa och svälja. Så till vida tillhör berättartekniken en äldre tid (boken kom ut 1946). Samtidigt har jag svårt att tro att vi på egen hand skulle upptäcka så mycket av de inre förloppen som vi får ta del av här.
Frankie har övergetts av sina kamrater som tycker att hon är för elak. Hon lider av en sorts "tilltagande krampkänning", meddelar berättarrösten, och anser att allt hon gör blir fel.
Hon längtar bort, till främmande, avlägsna länder men får vackert stanna kvar i köket, tillsammans med sin sexårige kusin och hushållerskan Berenice. Modern är död och fadern ser henne inte.
När hennes bror ska gifta sig blir Frankie bjuden på bröllopet. Då lovar hon sig själv att hon ska slå följe med brudparet när de ger sig ut på sin bröllopsresa.
Porträttet av Frankie är fenomenalt. Hon är övervarvad, fladdrig och mycket brådmogen och plockar hem det sista sticket i varje samtal. Allt det där leder till att hon blir ensam, ett av McCullers stora teman. "Jag har inget vi", säger Frankie.
Samtidigt är den skamfilade miljön enastående väl avbildad, den hon till varje pris vill undslippa. Men sedan hon intalat sig att hon inte ska komma tillbaka efter bröllopet lever staden upp, tycker hon, och blir full av möjligheter. Och nu känner hon samhörighet med dem hon möter, de ska ju aldrig ses mera!
I större delen av romanen pågår en vindlande dialog mellan Frankie och Berenice. "Bröllopsgästen" är alltså till stor del en samtalsroman, bra lik en radiopjäs eller ett sådant kammarspel som kunde höra hemma på en liten scen.
Tempot är länge lågt, nästan stillastående, men Frankie är en turbulent varelse, en virvel, mitt i denna flegma och känner sig lika felplacerad i världen "som en person i färd med att drunkna". I tredje och sista delen händer det desto mer, bland annat blir hon spådd, råkar i handgemäng och stjäl sin pappans pistol.