Som två lätta farkoster på ett stormigt hav

Det är nåt sorgligt men vackert med Per Hagmans nya roman, Vänner för livet. Förlaget beskriver den på baksidestexten som en provocerande kärleksroman. Nåja, en roman om kärlek är det, men särskilt provocerande är inte Hagmans dryga 600-sidiga alster. Om man nu inte trodde att schlagermelodier är det som bäst skildrar det sorts mysterium som kan uppstå mellan två människor, till exempel.
Hagman är nu romanförfattare och besitter därför förmågan att gå bortom den enkla hjärta-smärta-varianten som schlagers dryper av. Ändå är Hagman långt ifrån främmande att använda så kallat högt och lågt i sitt skrivande. Det har nästan blivit ett signum för den 42-årige författaren som debuterade 1991 med romanen Cigarett.
Och de miljöer där romanerna i huvudsak utspelas är, som i den aktuella Vänner för livet, på barer och bland folk som ur Luthersk synvinkel och det gängse samhällets så kallade mittfåra, är moraliskt tvivelaktiga och smått förtappade.

Vinddrivna existenser, är ett annat namn på dessa av författaren känslo- och av livserfarehet närstående karaktärerna. Men klasstillhörigheten är dock inte alltid självklar, bara sättet att leva, eller rättare sagt försöket att leva. Den krassa stålhårda verkligheten kan när som helst slå till, i vid mening.
Det gäller även för Sophie och Erik, huvudpersonerna i Vänner för livet. Sophie är uppväxt i en materiellt rik familj och med en pappa som är världsberömd jockey. Kapplöpningsbanan är hennes andra hem och England hennes andra land, eftersom det är där pappa Karl Wilding driver sitt stall Windhurst med sina till Gud upphöjda hästar.
Erik däremot kommer från mindre förhållanden. Han är uppväxt på västgötaslätten i Sverige och bor med sin frånskilda mamma. Han är 17 år när berättelsen börjar och diggar rocksångaren Eddie Meduza och småtjuven Albert Spaggliari, som för Erik symboliserar drömmen om självständighet och smartness. Men både Sophie och Erik är - trots olika bakgrunder - framförallt sökande, sköra individer på resa till...ja vad?
De är som två lätta farkoster på ett stormigt hav, om det klyschiga uttrycket tillåts.

Per Hagmans driv i berättandet får mig osökt att tänka på Zadie Smith. Han skriver rakt utan krusiduller och med en glädje i berättandet. Och det är lätt att tycka om hans såriga karaktärer, av vilka Erik bär tydliga drag av författaren själv. Han bor ju sedan flertalet år i Nice och har tillfälligt bott i Dubai, två av flera platser där Vänner för livet utspelar sig.
Allt man inte dör av blir man starkare av, skrev Nietzsche. Ordspråket beskriver ganska bra den livssyn - eller livsfilosofi - som
Sophie, Erik och deras så kallade vänner lever efter ju längre romanen lider. För de vågar inte tro att ärlighet kan finnas, kantstötta som de är av besvikelser och svek, vilket allt som oftast emanerar ur rädsla att bli sviken. Och så rullar livet på. Tills en dag...

Det finns alltid ett före och ett efter. Och att livet kan liknas med kapitel, ett som avslutas och ett annat som påbörjas, är en gemensamt konstaterande syn runt livets vara för huvudpersonerna i Hagmans berättelse. I det bor en sorts trygghet, men inget riktig liv.
Vänner för livet är lätt att läsa, men hade kunnat kortas ner
eftersom den innehåller onödigt många tranportsträckor då texten går på tomgång. Ändå tycker jag om romanen. Inte minst Per Hagmans ärliga fördragsamhet med mänskliga tillkortakommanden tilltalar mig.
Och jag sätter en tia på att berättelsen vad det lider även kommer att kunna ses på tv eller bio.