Skrivandet blev räddningen för Enquist
PO Enquist var uppburen och framgångsrik författare. Samtidigt hade han svåra problem med spriten, något han beskriver i boken Ett annat liv. "Jag tar ju alltid avstamp i sådant som är faktiskt för mig. Jag är ju ingen "hitte på"-författare", säger Enquist.
Foto:
- Jag tar ju alltid avstamp i sådant som är faktiskt för mig. Jag är ju ingen "hitte på"-författare. Visst kan det skena iväg, men utgångspunkten är ju alltid något som har hänt. Jag har svårt att skriva en trilogi om den fiktiva karaktären Lisa Petterson som träffar någon och är otrogen. Men jag avundas dem som kan det, säger PO Enquist när han sitter på lilla scenen i Kulturens hus för att tala om sin bok tillsammans med samtalsledaren Kerstin Wixe.
Han beskriver barndomen med sin strängt religiösa mor som en lycklig barndom där han fick veta att han dög som han var, utan att för den skull vara en barndom fylld av moderliga pussar och kel. Och förhållandet till pappan beskriver han också som gott.
- Jag hade ett bra förhållande till min döde far. Jag kan rekommendera alla det, för man får bestämma och han säger inte emot, säger Enquist och skrattar.
Han beskriver arbetet med boken som lustfyllt och Ett annat liv är den bok som tagit honom den kortaste tiden att skriva.
- Jag visste att jag skulle skriva den i tre delar; barndomen, karriären och helvetet. En fråga jag återkommer till är också "när allt gick så bra - hur kunde det gå så illa". Det handlar ju om en ung människas utveckling och jag är ju det enda vittnet, så på det sättet var det enkelt, även om jag är bunden till hur det var, säger Enquist.
Det där sista - att han är bunden till någon slags sanningsbegrepp trots att han är det enda vittnet till sitt liv, handlar om uppväxten i Västerbotten. Att lögnen sågs som så strängt förbjuden och att framhäva sig själv, eller rent av förhäva sig, var i det närmaste en dödssynd.
- Man fick ju inte fabulera i min barndom och man fick inte bli stor på sig. Så jag trodde nog inte att jag skulle skriva en biografi. Jag tänkte att jag inte hade så mycket att säga, men så insåg jag att jag ändå varit med om en del i mitt märkliga liv.
En viktig del i detta märkliga liv har sporten varit. Enquist säger att han till en början upplevde att han inte riktigt passade in i kulturvärlden på grund av sitt idrottsintresse. Att idrotten var lite ful i de intellektuella salongerna.
- Jag blev ju den där författaren som hoppar höjdhopp redan på 60-talet. Men jag insåg att alla författare egentligen var idrottstokiga när jag skrev Sekonden och i dag skriver ju alla om det.
Och till skillnad från den legendariske målvakten Lennart "Klimpen" Häggroth som vittnat om spritkulturen i idrottsrörelsen i boken Himmel och helvete: min väg till framgång och kampen mot spriten, och hur det påverkade honom, har Enquist bara gott att säga om sina erfarenheter av idrotten. Det var i stället framgången inom kulturen som drog honom djupare in i spriten.
- När jag skrev Tribadernas natt som sattes upp på Broadway, blev det ett konstigt liv. Det var ett ensamt liv att skriva, men nu fick jag inbjudningar, resor och möjligheter att se Östeuropa. Det hade sina risker med mycket festande, säger Enquist.
Samtidigt tycks han ha varit fullt medveten om sitt missbruk.
- Jag var inte naiv. Jag beskrev kliniskt för min omgivning hur det var och jag ljög aldrig. Därmed kunde jag fortsätta att vara den hederlige missbrukaren, säger han.
Men under perioden av missbruk var produktionen låg. Det blev bara någon enstaka bok.
- 1978-1991 skrev jag bara en liten roman, Nedstörtad Ängel, och den skrev jag på morgnarna då jag var nykter. Det blir svampigt om man skriver när man druckit och om det är något jag hatar så är det svampiga texter. Det finns ingen seriös författare som tror att de kan skriva en vettig rad när de druckit, säger Enquist.
Men om det var i kulturens värld som Enquist kunde odla sitt drickande, så var det ändå där han också fann vägen ut ur drickandet. För efter att ha avverkat behandlingshem i ett antal nordiska länder började han åter att skriva.
- Jag har nog nordiskt rekord i Minnesotamodellen och Ett annat liv är ett angrepp på Minnesota med dess bruna undertoner, även om det funkar för vissa. Men att jag började skriva på Kapten Nemos bibliotek blev min räddning. Jag såg att jag inte supit bort hjärnan och i dag är jag helnykterist som vägrar att böja mig för det alkoholindustriella komplexet.
Så jobbar vi med nyheter