För den funderingen står Anne Wuolab, lärare, skribent och styrelseledamot i Tjállegoahte – Författarcentrum Sápmi.
Hon gör det i texten ”Om sexskildringar i samisk litteratur” i det senaste numret av kulturtidskriften Provins. Temat för numret är just sex, valt för att något släcka den närhetstörst som blivit en bieffekt av den pågående pandemin.
Att skriva om sex är aldrig lätt, det har många författare vittnat om, men kanske är det speciellt svårt för samiska författare som har kulturella fenomen att beakta, menar Anne Wuolab.
Ändå bygger den samiska kulturen på schamanistisk religion, som ser sex som en naturlig mänsklig kraft snarare än någonting syndigt som man bör undertrycka. Enligt religionsforskaren Louise Bäckman fanns inte homofobi i schamanistiska religioner eftersom man såg människor som sexuella väsen utan att behöva definiera deras könsidentitet eller sexualitet.
Fast ämnet är förstås känsligt och komplicerat, så därför Wuolabs fundering om inte jämförelsen med jojkandet kunde hjälpa den som vill skriva och utforska språket:
”Sextemat är som jojken, helt omöjligt som skriven text, men levande och nyanserat som muntlig litteratur.”
Att snacka sex är nämligen ingenting ovanligt i samisk kultur, skriver hon, och berättar om uttrycket snoallat, det nordsamiska ordet för dirty talk, eller snusksnack.
I ordböcker definieras det som talekonst, att tala med erotiska undertoner eller att ”snakke stygt”. Wuolab kallar det ett kulturfenomen, samtidigt som hon är medveten om att det kan uppfattas som stötande.
För att snoallat ska fungera krävs samförstånd mellan alla inblandade. Begreppet omfattar nämligen antydningar, tvetydigheter, metaforer och poetiska vändningar. Det gör det ofta till något som Wuolab beskriver som en intellektuell och glad ordlek.
Ändå försöker författare sig på att även skildra sex i skrift.
En av de första erotiska texterna på nordsamiska var romanen ”Bajándávgi” av Marry Áilonieida Somby från 2004.
För tre år sedan kom den erotiska novellsamlingen ”Sex and the Sápmi” av Anne Nymås, vilket är en pseudonym och antyder att det ändå är kontroversiellt att skriva om ämnet på samiska.
Samma år kom också diktsamlingen ”69 uoldda” av Inger-Mari Aikio. Utmaningen i skrivandet beskrev hon då som konsten att hitta begrepp och formuleringar som kunde tänkas fungera, eftersom temat utmanade hennes samiska språk och skapade språkliga begränsningar.