Ett gott öga och blick för tillvaron visade hon också när hon som 68-åring romandebuterade för 50 år sedan. Hennes stil liknades vid den muntliga samiska berättartraditionen, med detaljerat och rikt språk. Gunnar Bring skrev i sin uppskattande recension i NSD:
”Med enorm berättarglädje och andlig spänst skildrar hon en norrbottnisk verklighet, som mestadels tillhör det förflutna men vars trådar delvis sträcker sig till nuet (…) Hennes berättarkonst har liknats vid en forntida sagoförtäljares (…) som i rikt mått kommer till sin rätt i Nådevalpar.”
Också i övrigt togs debutboken emot med entusiasm. Flera kritiker ansåg att det var en sällsynt levande skildring av samernas verklighet, av människorna, av vardagsslitet i renskötseln och livet i naturen.
Berättelserna byggde på hennes minnen från barndomen och skildrade samiskt liv rakt, realistiskt och osentimentalt. Att idealisera var inte hennes natur. För NSD-reportern Bill Dånsjö hade hon i en intervju klargjort innan boken släpptes:
”Det är ren historia från min uppväxt.”
Hon var född Poidnakk 1903 i renskötarvistet Årosjåkk. En sommar gick hon i visteskola, men i huvudsak lärde hon sig läsa och skriva på svenska på egen hand, så hon blev tidigt trespråkig.
Två gånger gifte hon sig och nio barn födde hon.
Titeln på debutboken hade hon hämtat från Lars Levi Laestadius avskedspredikan i Karesuando 1849: ”Må den nådige Herren Jesus ge sin nåd, så att alla nådevalpar må vara nöjda med de smulor som fallit från hans bord och att de inte må slåss med varandra,”
Hennes egen barndomsmiljö var präglad av laestadianismen och hon hade sett det goda som följde med religionen, men med åren hade hon också noterat tendenser till intolerans, översitteri och brutalitet från de lärans förkunnare som gärna skaffade sig egna fördelar och samtidigt la skuld på andra för hur de levde. De intrycken gjorde henne avogt inställd till läran, vilket tydligt framkom i hennes författande.
”Jag fruktar”, erkände hon, ”att mina tre vördade gudfäder bland predikanterna inte skulle tycka om allt vad jag skriver i denna bok.”
Det gjorde inte heller en del andra. Sara Ranta-Rönnlund trodde mer på upplysning, utbildning och framsteg än på vidskepelse och nostalgi om det nomadiserande livet förr. Det ledde till flera konflikter med dem hon vanvördigt kallade ”tofsromantiker”, de som hellre ville värna det gamla och traditionella.
I sitt författarskap visade hon också en medvetenhet om den bristande jämlikheten i traditionella renskötarmiljöer, menade den samiska litteraturforskaren Vuokko Hirvonen, citerad i Anne Heiths text om Ranta-Rönnlund i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
Det var prosten Nordlund i Gällivare som hade uppmuntrat henne att skriva ned sina berättelser, men det blev inte av förrän uppmaningen upprepades av professorn och sameforskaren Björn Collinder på Uppsala universitets finsk–ugriska institution, där Sara Ranta-Rönnlund en tid städade.
Hon började skriva på nätterna efter sina långa arbetsdagar, men först som pensionär fick hon ordentligt med tid. Efter debuten följde ”Nåjder – Berättelser om trollkarlar och trolldom i sameland” 1972, ”Njoalpas söner – Berättelser om dagligt liv i norr” 1973 och ”Sist i rajden – Berättelsen om ett uppbrott” 1978.
Året därpå avled hon, dagen innan hon skulle fylla 76 år.