Så heter en av dikterna i samlingen ”Skymtar af Landet i norr” av den man som har kallats Norrbottens första skald. En bit lyder:
Glider jag sakta en högsommarkväll
fram över älvens glittrande vatten,
står jag med blicken mot skimrande fjäll
stum i den skälvande, solljusa natten,
medan jag hör i melodiska, gungande
rytmer emot mig bland furorna strömma
allt som är drömmande vekt, som är sjungande
livfullt i skogarnas lönliga gömma,
då går min puls med starka slag,
då fröjdas jag, då tänker jag:
Ingenting är som furorna sus,
furornas susning i Norden.
”Skymtar af Landet i norr” kom ut 1910 och innebar att David Törnqvist blev den första norrbottning som fick en diktsamling utgiven på förlag, därav epitetet ”Norrbottens första skald”. Samlingen blev mottagen som en av det årets finaste poesidebuter, med en naturlyrik som kallades frisk, omedelbar och vacker.
Törnqvist var vid debuten 44 år. Han hade upplevt stora delar av Norrbotten, vilka inspirerat till en högstämd diktning om länets storslagna natur. Det är en människa med tydlig kärlek till hembygden som formulerar sig i många av dikterna.
Törnqvist var född i Morjärv 1866 och gick i skola i Haparanda innan han tog studenten vid Luleå läroverk 1885.På examensdagen fick han besked att hans mor insjuknat och låg döende. Om den upplevelsen skrev han senare:
Jag minns en junidag – då första gången
studentens öga över världen såg:
hur rak och lätt att vandra var ej spången,
som hän mot livets ljusa vidder låg!
(…)
En timme blott – och ödeshanden slog
sitt första hårda slag, och sorgen drog
på svarta vingar in i soligt sinne.
På denna minnets sena junidag
min första – tacksamhetens – tanke tag,
min mor, min goda mor, mitt bästa minne.
Om det här berättades i Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok från 1948, i en text av Johannes Hallbäck, föreståndare för Bodens/Sunderbyns folkhögskola 1907-1943.
Kort efter studentexamen flyttade Törnqvist till Uppsala för att studera geologi, men det gick trögt och efter två år blev han av med det ekonomiska stöd han haft från sin farbror, grosshandlare August Bergman.
Efter de avbrutna studierna blev Törnqvist informator och inspektor vid Björkfors egendom i Kalix. När statens mejeriskola blev etablerad där blev han skolans lärare i räkning, bokföring, rättskrivning och välskrivning.
Vid skolan mötte han den legendariska länsmejerskan Anna Gustafsson och de blev nära vänner. Båda efterlämnade brev och dikter som visar på starka, ömsesidiga känslor. Bland annat kallade hon honom ”min solgud”, berättar Svante Svensson i sin skrift ”Länsmejerskan”.
Törnqvist och Gustafsson var olika personligheter, men gemensamt hade de kärleken till hembygden. Tillsammans initierade de friluftsmuseet Hägnan i Gammelstad, liksom nya Norrbottensdräkten 1912. I den gick han ibland klädd även till vardags, med motiveringen: ”Vi behöva ej skämmas för att vi äro norrbottningar.”
En tid letade han malm i norr och på Hindersön köpte han 1900 ett hemman för att bryta kalksten och marmor. Han byggde ångbåtskaj, sliperi med såg och kalkugn, men verksamheten gick dåligt och det drabbade honom ekonomiskt. Affärsman var han inte. Däremot blev han ofta beskriven som en försynt, drömmande, poetisk person - genuint ärlig och god.
Sin rätta yrkesroll fann han i Norrbottens museiförening. Jobbet som intendent behöll han när föreningen 1922 ombildades till Norrbottens läns hembygdsförening och startade det första museet på Gülzauudden.
En tid led han av något som förmodligen var sömnsjuka, vilket begränsade hans skrivande.
Som författare hann han ändå förmedla en stark medkänsla med de fattiga och utsatta. I sin andra diktsamling ”Där älfvarna brusa” från 1911 skrev han om fattigpojken Jonas uppväxt och arbete i skogen och i timmerflottningen. Det var den första litterära skildringen av de norrbottniska skogarbetarnas hårda tillvaro.
Fyra år senare kom novellsamlingen ”Stjärnljus och nattsol” med historier från bygderna längs Kalix och Torne älv, och 1920 den historiska romanen ”Kedjor – från Norra Bottens silverålder”, om en ung kvinna vid 1600-talets gruvdrift i silverberget Alkavare i Kvikkjokk.
I Morjärv finns David Törnqvists väg till minne av den man som avled 1928 och begravdes på Älvkyrkogården i Kalix, där det på hans gravsten går att läsa:
Och när min tid tillända är,
Jag får väl också vila här,
vila i ro vid furornas sus,
furornas susning i Norden.