Det bjuds in till nostalgiläsning inför påsk. Årets påskekrim, som våra grannar i väster kallar deckare utgivna före påsk, är Maria Langs första tre deckare. Den första, Mördaren ljuger inte ensam, 1949, har dessutom premiär på biograferna.
Maria Lang, eller Dagmar Lange som hon hette, började skriva kriminalhistorier 1949. Då fanns det tre fixstjärnor på den svenska deckarhimlen, Stieg Trenter, Vic Sunesson och H. K. Rönnblom. Deras romaner är präglade av ett samhälle där inga kvinnor finns. I alla fall inte som huvudpersoner. I Maria Langs första bok är det kvinnorna som tar nästan hela utrymmet.
En nyhet och ett annorlunda sätt att se på samhället. Det har växt betydligt mer mossa på de historier som hennes manliga kollegor skrev vid samma tid. På plats finns Puck Ekstedt en ung litteraturstudent som är utbjuden till en sportstuga på en ö i en sjö i Bergslagen. Hon har åkt dit för att ett nytt möte med Einar Bure lockar efter en doktorspromoveringsmiddag våren före.
Deras förälskelse och attraktionen mellan de två driver historien framåt. Värdparet och de övriga gästerna har även de sina drivkrafter i sängen. För första gången finns dessutom kärlek mellan två personer av samma kön beskrivet i en svensk underhållningsroman. Det var så annorlunda när boken kom ut att endast Barbro Alving, Bang, i DN recenserade boken. Hon levde ju med sin Lojse.
Intrigen är en klassisk "Vem har gjort det?" på en enslig ö. Den har vi läst många gånger i Agatha Christies berättelser där det engelska klassamhället spelar en stor roll. I Maria Langs Sverige dröjer sig hembiträden, springpojkar och trädgårdsarbetare kvar. Men i en sportstuga ute i skogen är det självhushåll som gäller. Förresten när kallade någon en enkel sommarstuga för en sportstuga senast?
Den andra boken, Farligt att förtära, 1950, har samma tema. Puck och Einar har fått varandra och nu arbetar de på ett läroverk. Det är en skola som dessutom rymmer flera lärarbostäder trots att den finns mitt i centrala Stockholm. (Påminner mycket om "Nya elementar", där författaren arbetade hela sitt yrkesliv.)
Här introducerar Maria Lang sin andra favoritmiljö för läsarna. En skola eller högskola där personerna kan rymma allt från en invandrad fransk skolelev till en karismatisk kemilärare. Dessutom höjs nerven i historien genom alla de svårigheter som studentklassen ska gå igenom innan de får ta på sig sin vita mössa. Senare i deckarraden skriver hon två historier till med samma tema, Vår sång blir stum, 1960, och Vi var tretton i klassen, 1973.
Även denna bok rymmer passion, kärlek, förälskelse och svartsjuka. Och så svek förstås. Liksom i alla tre historierna måste läsaren sitta på spänn för att hänga med i alla tidsangivelser som är strösslade över boksidorna. Och däremellan får vi som läsare följa med på en resa till den tid när skolans aula användes till morgonböner, skolteater och sångföreställningar.
Attjo, ursäkta, men dammet från den gamla intrigen gör att denna historia främst lockar på grund av Maria Langs förmåga att beskriva hur det var. Hon har dessutom skrivit en ännu bättre intrig på samma tema i En skugga blott, som kom ut som bok nummer fyra i serien.
Den tredje historien, Inte flera mord skildrar hur Puck och Einar Bure åker till småstaden Skoga tillsammans med Pucks far, den kände egyptologen Johannes Ekstedt. Med sig har den unga familjen dessutom den vita egyptiska katten Thotmes III. Det nygifta paret ska ha en lugn semester i Einars föräldrahem nu när hans syster är bortrest.
I denna bok introducerar Maria Lang för första gången Skoga, eller Nora, hennes födelseort. Från denna lilla stad kommer Einar Bure och Christer Wijk, ungdomsvännen som nu är kriminalkommissarie på mordkommissionen.
Här finns alla de typer som vi annars möter i den engelska deckaren. Den stränga översten, den klängande modern, den olyckligt gifta femme fatalen och mannen av folket som växt upp i en överklassfamilj. Då finns det mycket som kan hända. Eller hur?
Det händer inte lika mycket som i en modern deckare utan det är miljöbeskrivningarna, maten, kläderna och de annorlunda relationerna från anno dazumal som Maria Lang så skickligt använder sig av.
Hennes språk är ovanligt litterärt och hon kryddar gärna varje deckare med strofer från dikter där temat för hennes intrig finns med. Samtidigt som hon vill underhålla sin publik har hon en drivkraft att bilda den. Det är där i den strävan som tiden gör sig påmind. Vem läser idag dikter på samma sätt som en läroverkselev på 1940-talet?
Första gången som jag läste dessa småruskiga deckare var jag i bokslukaråldern. Det var en fest att det fanns så många böcker med samma huvudpersoner i bokhyllan på biblioteket. Då varvade jag Christer Wijk, Puck och Einar Bure med Kittyböcker och Lotta-historier.
Idag har Maria Langs deckare från folkhemmets Sverige samma bild av livet som ungdomsböckerna från Wahlströms. Dessutom finns massor med gemensamma nämnare. Den moderlösa hjältinnan som växt upp med en hushållerska, den nykära pojkflickan som längtar efter sin kärlek, den duktiga eleven som inte överglänser sin fästman, den allvarliga proffsiga problemlösaren och så tiden där optimismen inför framtiden är huvudsaken.
Vilka som är bäst? Maria Lang vinner. Både över bokslukarålderns snabblästa historier och över sina jämnåriga kriminalförfattare. Det finns något mer under ytan i hennes beskrivningar av hur samhället var då.