Om människans innersta
Efter många år i de norrländska skogarna har författaren Elisabeth Rynell återvänt till Stockholm. Men i kväll kommer hon tillbaka till Luleå för att berätta om sin senaste bok "Hitta hem" - en självbiografisk återblick som samtidigt är en pilgrimsvandring under medeltiden.
Foto:
- Däremot skulle man kanske kunna säga att jag är en poet som skriver romaner.
Hennes senaste utgivning är romanen Hitta hem. Innan den kom diktsamlingen I mina hus - efter tretton års tystnad inom lyrikgenren.
- Jag skriver aldrig romaner och poesi samtidigt, utan det var dikter som jag samlat under många år, säger hon.
- De senaste åren har jag nog faktiskt varit romanförfattare, för fokus har legat på andra saker än när jag skriver poesi. När jag skriver romaner tittar jag på världen på annat sätt. Jag blir inspirerad av människor och vill berätta om dem. I poesin skriver jag mer om mänskliga tillstånd.
I Hitta hem skriver hon om flickan Hild - en delvis självbiografisk betraktelse av den egna barndomen. Men i Hitta hem finns också flickan Mala som lever på 1500-talet och gör en slags pilgrimsvandring genom väglöst land.
- Jag tyckte att det var väldigt roligt att gå in i den tiden, och för mig hänger faktiskt historierna ihop. Hild är en liten flicka som på något sätt är främmande för sin tid och jag tror att många människor kan känna igen sig i det. Mala, å andra sidan, gör som man gjorde på den tiden; hon kan samtala med helgon som om de vore låtsaskompisar. Hon har någon att vända sig till med sitt innersta som dagens människor inte har. Det finns på något sätt någor barnsligt och innerligt över det.
- Jag tycker att vi lever i en tid där man nästan pryder sig med sin okunnighet om vad människan är - det finns inget intresse för henne. Vi lever med en ytligare, mer instrumentell bild av människan som en varelse som enbart ska få ett livspussel att gå ihop. Och jag vill försöka förstå vad människan egentligen är för en när jag skriver.
Debuten Lyrsvit m. m. gnöl kom till när Elisabeth Rynell flyttat till Timfors utanför Älvsbyn. Hon tillbringade många år av sitt liv i Norrland, men är nu åter i Stockholm. Kanske är det därför som många fortfarande envisas med att kalla henne "norrländsk författare" och dessutom klistra på epitetet naturlyriker.
- Det där har jag faktiskt ingen aning om varifrån det kommer - jag tycker inte att jag är särskilt naturlyrisk. Kanske är det för att Norrland består av stora delar skog?
Men begreppet lyriker är kanske inte helt främmande, trots allt.
- Det är klart. På något sätt är det själva språket som för mig in i en berättelse - känslan och melodin är så viktig. Historien jag vill berätta i en roman kommer faktiskt inte först till mig.
Så jobbar vi med nyheter