Det framgår av Ingrid Carlbergs ultimata biografi ”Nobel”, som nyligen var nominerad till Augustpriset.
På flera ställen i sitt storverk återkommer Carlberg till Alfred Nobels starka kärlek till litteraturen.
Redan som yngling i Sankt Petersburg drömde han om att bli författare. Shelley och Lord Byron var hans husgudar och i en tidig trevande dikt beskrev Nobel hur han ”begrundade länge sedan döda filosofer vars tankar ännu förmår inspirera levande själar”.
Poesin såg han som den högsta av konstformer, men han ogillade rim. Det var bara ”den ytliges sätt att polera över metriskt nonsens”.
För sin bror Robert avslöjade han att han i hemlighet skrev för att ”i nödfall kunna bli berömd genom poesin”. Han ägnade många år åt den episka dikten ”Canto”, inspirerad av Byron och Shelley och till slut omfattande 51 handskrivna sidor med nästan tusen verser.
I ungdomsdikten ”En gåta” skrev han om frestelsen inför de prostituerade i Paris och i några gamla vaxduksböcker i Riksarkivet har Carlberg hittat ytterligare några dikter. Hon hävdar att förutom de många patentansökningarna var Nobel aldrig i närheten av att skriva lika många tekniska som litterära texter.
Livet igenom var han ändå alltför uppslukad av idén att utveckla sprängmedel för att hinna fullborda sina litterära alster. I 15 år ägnade han sig då och då åt det romanförsök som fick titeln ”Systrarna” och handlade om tre kvinnor ”i olika skönhetsklasser”. I den diktade han om den yttersta extasen i den förening som är båda kroppslig och själslig, den som undflydde honom. Kvinnor för ”kuttring” fanns i överflöd, men blott få som ”förstå att läsa vår själ.” I åratal sökte han den kvinna ”vars hjärta kunde förenas med hans”, men han fann henne aldrig.
Det enda av hans verk som blev tryckt var teaterpjäsen ”Nemesis”, ett drama i fyra akter om terror, incest och mord. Ett sorgespel kallade han det, ”sorgligt av själva f-n”, och efter hans död förstörde familjen hela upplagan, med undantag av tre exemplar.
Hans eftermäle skulle inte få solkas av ”ett så svagt drama”
Alfred Nobels kärlek till poesin och litteraturen var aldrig fullt besvarad. Det var nog så sant som det blev sagt när han tidigt i livet blev hånad för sitt skrivande:
”Fysiken är mitt område, inte pennan”.