Mossig hembygdsbok har fått en nytändning

Det är sällan man möter ett lokalhistoriskt bokomslag som pryds med ”sparrisliknande” mer än manshöga växter.

Stadshuset/Stadskällaren vid Storgatan i kvarteret Häggen i Piteå. På innergården står personalen uppradad. Fotot är från 1890-talet.

Stadshuset/Stadskällaren vid Storgatan i kvarteret Häggen i Piteå. På innergården står personalen uppradad. Fotot är från 1890-talet.

Foto: Piteå museums bildarkiv

Litteratur2019-12-20 06:00

NY BOK

Piteå museums årsbok 2019

Redaktörer: Anna Elmén Berg, Åke Berggren, Håkan Myrlund

Piteå museums förlag 2019

Ett tremastat fartyg ligger på redden och i övrigt spatserar tre fint klädda herrar mot betraktaren. Fartyget är världsomseglaren "Endeavour". Tiden är 1768–1770 och en som promenerar är Piteåsonen Daniel Solander. Sådant ter sig omslaget till museets årsbok, som därmed har fått ett minst sagt oväntat tema, Piteå och Oceanien. 

I övrigt är årsboken rik på personhistoria. Vad sägs om Piteåsonen Nils Edén, verksam som statsminister åren kring 1900. Tilläggas kan att han var professor i historia i Uppsala och har fått en gata uppkallad efter sig just i Piteå. I närheten bodde under 1950-talet Alf W Axelson, historielektor och brorson till legendariska Alfhild. Hon beskrivs i årsboken som bankkassör och författare till ett otal tidningsartiklar med just lokalhistoria som tema.

Två andra skribenter har senare uppträtt på samma fält. Det rör sig om Åke Berggren och Uno Westerlund. Den senare ger ett smakprov från sin pågående sammanställning om Pitebygdens historia inför jubileet 2021. Men här gäller det en tämligen bortglömd gestalt inom svensk utbildning. Ynglingar med prästbanan som blivande yrke tilldelades att viaticera, att gå runt i socknarna och på ett högst officiellt sätt tigga pengar till sin fortsatta utbildning. Gustaf Hörnström beskrivs som den förste kyrkoherden och den siste viatikanten i Piteå.

Så till nästa person. Åke Berggren är en mångsidig hembygdsforskare. Den här gången skriver han om HarPalt 2000, ett projekt som omgavs av många förhoppningar från kommunpolitiker och näringsliv. Man ville få fart på folkökningen, det vill säga öka barnafödandet. Detta blev snarast en flopp men gav stor medial uppmärksamhet. Kort och gott: det var inte lätt att öka födelsetalen. Ämnet känns som en nytändning i våra mångfaldiga hembygdsböcker och gängse  mening om dessa böckers mossiga innehåll. Friskt vågat, hälften vunnet när det gäller att förnya hembygdsböckerna. Vissa läsare tycker kanske illa om en sådan utvidgning, andra ser det snarast som en krusidull vad gäller den här typen av litteratur. 

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!