Så började en text i Svenska Dagbladet inför Bertil Moldes 70-årsdag. Orden beskriver bra tillvaron för språkvårdaren Molde (1919–1995).
I rollen som språkkunnig fick han otaliga frågor om vad som är språkligt rätt eller fel. Ofta blev de vaksamt patrullerande språkpoliserna ordentligt ilskna när Molde nyanserade sina svar.
Sådan var nämligen hans övertygelse. Det är sällan svart eller vitt. Det framgår av den nyutkomna boken ”Bertil Molde – språkvårdare och folkbildare” av Sven-Göran Malmgren och Birgitta Agazzi.
Molde ägnade sig därför nästan lika mycket åt att polemisera med språkliga puritaners snävsynthet och intolerans som åt att kritisera felaktiga uttryckssätt. Var han intolerant så var det mot intoleransen. Mer än en gång klargjorde han:
”Ju mindre kunskaper om språk och olika språkbruk någon har, dess snabbare och bestämdare är han att klandra och fördöma andra språkvanor.”
Detta ”han” passade nog, för också bland språkpoliser har männen länge dominerat. Ändå hade han kanske velat använda ”den”. Redan 1976 tyckte han att ”den” borde prövas som könsneutralt pronomen, i stället för ”han” eller ”hon”. Säkert hade han accepterat det nypåhittade ”hen”, av de intoleranta så föraktat.
Molde ogillade populistiskt flum lika mycket som bildningssnobberi och ansåg att massmediernas folk hade ett särskilt ansvar i den ojämlika språkvärlden. Målet, menade han, måste vara ett språkbruk som är effektivt, lättillgängligt, nyanserat och uttrycksfullt.