I januari debuterade Moa Backe Åstot med ”Himlabrand”, en roman för unga vuxna om 16-åriga Ánte som drömmer om att bli renskötare. När Ánte blir kär i sin kompis Erik vänds hela hans tillvaro upp och ner. Vad ryms inom den samiska identiteten? Måste han välja?
– Jag vill skriva för unga samer, att de ska känna igen sig i litteratur. När jag själv var tonåring fanns ytterst få böcker om samisk kultur där man kunde känna igen sig själv och sitt liv. Och Ántes historia är en berättelse med ett perspektiv som inte hörs särskilt ofta, därför kändes det viktigt att även lyfta det ämnet.
Under tonårstiden hemma i Malmberget tog skrivandet fart på riktigt.
– Det var mycket som hände i livet då, så mycket känslor. Men jag har nog skrivit på ett eller annat sätt ända sen jag lärde mig skriva. Det har alltid varit lättare för mig att skriva än att tala, lättare att bearbeta känslor och att uttrycka dem. Jag har kunnat skapa utifrån mig själv och vad jag känner, men också försökt avbilda den verklighet jag har runt omkring mig, och utforska den.
Efter gymnasiet gick Moa Backe Åstot en skrivarkurs på Umeå universitet och sedan på Jakobsbergs folkhögskola.
– Där jobbade jag med ett längre skönlitterärt projekt, så kom boken till. När jag hade skrivit första utkastet till romanen kände jag verkligen att det är det här jag vill göra, det här jag tycker är roligt.
Att just Ánte skulle bli huvudkaraktär var inte självklart.
– Egentligen har idén funnits med mig väldigt länge, sedan jag själv var tonåring. Det var då jag började skriva berättelsen om Ánte. Men inte den text som finns i boken, mer att jag lärde känna karaktären och hans konflikt.
Hon skrev även om andra karaktärer, deras problem och känslor, och allihop fick följa med henne till skrivarutbildningen.
– Jag visste inte riktigt vem jag skulle fortsätta skriva om, eller om alla skulle vara med i en bok.
I mötet med lärarna och kurskamraterna insåg hon att det var Ántes historia som behövde bli berättad just då.
– Samtidigt finns det ännu fler berättelser som skulle behöva lyftas fram. Det finns olika sätt att förhålla sig till sin samiska identitet och till sitt ursprung. Jag hoppas att det kommer fler samiska författare med berättelser att skildra.
Skrivandet har en stor plats i hennes liv:
– Jag behöver skriva. När jag skrev dagbok var det inte för någon annans skull, ingen har fått läsa mina dagböcker. Så jag tror att det i första hand är för min egen skull. Jag behöver uttrycka mig på det sättet. Nu, när jag har gett ut en bok, har det blivit större. Nu handlar det också om att jag vill förmedla saker, vill att andra människor ska få ta del av det. Men jag skriver i första hand för att det är ett behov jag har. Jag kommer närmare i kontakt med mig själv, med vad jag egentligen tänker och känner. Om det är mycket som händer, många tankar, kan det hjälpa att sätta sig ner och försöka formulera det. Det blir lättare att förstå vad jag känner och tänker då.
Moa Backe Åstot har fler projekt på gång, men vill inte berätta så mycket än:
– ”Himlabrand” tog sju år, från när jag först kom på och började skriva om karaktären Ánte. Sen skrev jag boken på två år. Så det dröjer ett tag innan någon får läsa.
Du har fått många fina recensioner.
– Det är svårt att förstå, faktiskt. Det är jätteroligt, men jag tror inte att jag riktigt kan ta in att det händer. Det är en overklighetskänsla att det är min bok som folk pratar om.
Hur påverkar det ditt skrivande?
– Lite både och. Det är svårt att gå från att läsa recensioner och prata med folk om vad de tycker, till att vara helt ensam i skrivandet och att ingen ska tycka något om det än. Det är lite olika världar. Samtidigt blir jag peppad att skriva när någon säger att de ser fram emot att läsa mer.
Hur behåller du skrivglädjen?
– Jag försöker att koppla bort mig lite från allt det här andra just när jag ska skriva. Jag lägger undan telefonen och har en egen stund där jag bara får vara kreativ, skriva precis vad jag själv vill och vad som kommer upp – utan att tänka på att andra ska läsa det. Innan jag skrev min första bok skrev jag när jag hade lust och när jag kände att jag hade något att skriva. Nu är det lite mer struktur och disciplin.
Hon ler och tillägger:
– Men jag tänker att jag faktiskt har skrivit en hel bok som är släppt. Jag försöker att inte vara alltför hård mot mig själv, det måste finnas en glädje i det. När jag skriver om saker som är viktiga vill jag vara närvarande i det, inte bara sitta och skriva för att jag måste.