"Det är vi på landsbygden som är kvar i våra rötter", säger han.
I trakten kring den tornedalska byn Autio finns Mikael Niemis rötter och hans plats på jorden. Där finns stugan som hans far byggt, där han tillbringat mycket tid.
Bron över älven är gammal och ska snart bytas ut för att de tunga malmbilarna ska kunna fortsätta köra sina transporter till och från Kaunisvaara. Vid arbetet upptäcktes av en slump ett fornminne från stenåldern i form av en fångstgrop i närheten.
Mikael Niemi guidar oss entusiastiskt till platsen och berättar att stenarna på marken är rester av en eldstad:
– Här har någon suttit och eldat för 6 000 år sedan. Vilka de var kanske vi aldrig får veta. Men de satt här. Innan pyramiderna byggdes i Egypten satt någon här vid älvens strand, jägare, fiskare, samlare.
Han äger själv skog i trakten och berättar att han sett spår från förr även på sin mark.
– Tänk vad som finns överallt, spår som ingen hittat och undersökt. Här har de tagit prover och foton, dokumenterat och undersökt. Det här är upplägg för en roman, tänker jag hela tiden.
Mikael Niemi släpper nya boken "Sten i siden". Här i Autio, Pajala, har han sina rötter.
Han funderar mycket på hur det såg ut då, just efter istiden.
– Det fanns inga samer, kanske samernas förfäder, kanske mina förfäder, det vet vi inte. Kanske var det några helt andra. Vad pratade de för språk, vad hade de för verktyg och kläder?
Medan vi pratar kör malmbilarna förbi med jämna mellanrum. Hösten börjar närma sig. Sångsvanarna flyger lågt förbi och trumpetar ut sitt vemod över älven.
"Här har någon suttit och eldat för 6 000 år sedan", säger Mikael Niemi om fornminnet. Ovanför trädtopparna flyger svanarna mot söder.
På andra sidan bron ligger Mikael Niemis sommarställe, stugan som hans far har byggt och där han tillbringat stora delar av sin uppväxt. Där han också suttit och skrivit delar av sin senaste roman ”Sten i siden” som kommer ut i september.
– Det är som vilsamt här. Platsen väcker många minnen. Det är vi på landsbygden som är kvar i våra rötter.
”Siden i sten” är en släktkrönika, en kärleksförklaring till Tornedalen, en undersökning och en historieskrivning från början av 1900-talet fram till våra dagar.
– Som ung författare handlade mycket om jaget, man söker sin plats i tiden, sina gener. Ju äldre man blir desto mer överblick får man. Jag tror att det är typiskt för alla människor.
I stugan i Autio har han skrivit en del av den nya romanen "Sten i siden".
Han började tänka på det som är ”vi”, hans föräldrar, släkten, bygden, historien.
– Precis som med stenåldersgropen, vilka är vi, hur hamnade vi här, och hur blev det så? Och i det här fallet, hur blev Pajala som det blev? Det är ett mycket speciellt ställe med många underliga sidor, där politiken är en av de mest underliga. Det är bara att se på dagens politik med alla mot alla, säger Mikael Niemi.
Mikael Niemi vid stugan som hans far har byggt.
Hans förra roman ”Koka björn” var ett sätt att hitta sina rötter via Laestadius. I den nya romanen handlar det mer om det proletära, om arbetarna, de fattiga, de som inte hade mark. Huvudpersonen är en torpare.
"Här på ängen har jag stått och krattat hö som barn", säger han.
Mikael Niemi har läst in sig på ämnet i många år, och lyfter särskilt fram författarna Arne Ylipääs och Arne Isakssons böcker som ”guldgruvor”.
– Det är ett fint dokument, biografiskt och facklitterärt. Jag ville göra skönlitteratur av det, men frågan var hur.
Han beskriver det som sitt svåraste projekt hittills.
– Det är kanske för att jag inte kunnat fantisera lika mycket som annars, eftersom jag utgått från fakta, säger han och ler.
Torneälven betyder allt för Mikael Niemi.
Karaktärerna bygger på folk han känner, eller släktingar. Huvudpersonerna i romanen är en laestadianpredikant och hans bror. De avskyr varandra.
– Det var ett enkelt sätt att visa på den konflikt som funnits här uppe mellan arbetare och laestadianer. Sen gäller det att göra karaktärerna levande, det har också tagit mycket tid. För att göra det extra svårt för mig har jag gjort det över hundra år. Att få till en struktur som hänger ihop har också varit knepigt.
På bänken vid stugknuten finns tid för tankar och minnen.
Historien följer flera släkter och släktled, från 1920 till 2020. Berättelsen böljar fram och tillbaka.
– Det är bland det bästa jag lyckats göra. I tryck är det min längsta och största bok, egentligen den största i alla avseenden. I ämnen och i omfång, den jag läst på mest om. Jag har sökt i historien för att få fram rätt fakta. Det känns så otroligt skönt att ha fått ihop det.
Mikael Niemi vid bron som snart ska bytas för att klara malmbilstrafiken.
Han tystnar en stund och säger sedan:
– Det har också med åldern att göra, det blir som ett avslut, även om jag kommer att fortsätta skriva. Men det är någonstans hit jag har velat komma med mitt författarskap, att kunna skriva en sådan här bok. Hade jag inte gjort det känns det som att då hade ingen annan gjort det heller, alltså just den här.
Mikael Niemi är uppvuxen på 1960-talet, med el och bilar, men han har varit med om, och är en länk till, den tid som varit.
– Här på ängen har jag stått och krattat hö som barn. Jag har hjälpt till med vedinsamling och grävt potatis. Den yngre generationen plockar inte ens bär. Det försvinner och det är tidens gång, men jag har i alla fall gjort den här boken. Det är en kärleksförklaring till det hårt arbetande folket. Det är gjort med respekt och skildrar även deras dåliga sidor, det är människor under hårda villkor det handlar om. Det har tagit tid. Samtidigt är det ett slags ansvar, jag får inte sabba det här.
Mikael Niemi i Autio. I september släpper han sin nya roman.
Varför ville du skriva ”Sten i siden”?
– Jag ville göra historien till en berättelse, just att gestalta gör att något väcks till liv. Jag vill få folk att känna att jag är där nu, 1931 i Pajala.
Känns det som ditt livsprojekt?
– Ja, det gör det faktiskt, som ett stort och viktigt projekt. Då kommer tanken hur länge man kan hålla på i livet och skriva.
Han är stolt över det han skrivit och över att vara en del av Tornedalens historia:
– Jo, det är jag absolut, det är en del av drivkraften i skrivandet. Och det blir roligt att se folks reaktioner. Jag ska presentera boken i Pajala i september, då vet de att där var din släkt och där var den. Där möts alla våra barnbarn till arbetare, tjänstemän och tullare.
Mikael Niemi släpper nya boken Sten i siden.
Han berättar om en tornedalskvinna som kom och köpte en bok häromkvällen. Hon sa att det regnar, annars hade jag varit ute och plockat lingon.
– Jag tänkte att det här är mitt folk, jag vet precis hur hon tänker och hon hur jag tänker. Det är något i det som är fantastiskt, som gör att man håller sig kvar. Folk känner igen sig på djupet, även i det undermedvetna. Jag försöker sätta ord på det i alla mina böcker, både humorn i ”Populärmusik från Vittula”, religionen i ”Koka björn”, och här i politiken och filosofin, hur man ser på livet.
Malmtransporterna går över bron många gånger om dagen.
När han reser sig för att gå ner mot älven nedanför stugan säger han:
– Jorden här är jord under fötterna, den kommer alltid att finnas här, och jag är en del av den. Det känns mäktigt. Till och med mitt namn, Niemi, kommer från den här platsen. Det är lite hisnande.