Det är ett nästintill fullsatt Idun som välkomnar David Väyrynen och Mikael Niemi till Umeå Folkets hus till tonerna av Strejkvisa från Pajala – en sång som har en viss betydelse för romanen Sten i siden. Under Littfests andra dag myllrar det av folk och samtal kring bokborden strax utanför men sorlet tystnar snabbt när Väyrynen skippar författarpresentationen och istället går direkt på djupet med sina frågor.
Boken utspelar sig på flera tidsplan – från 1920 fram till 2017 – och perspektiven växlar med de många gestalter som får komma till tals. Central för berättelsen är vägarbetarkonflikten i Pajala på 30-talet och dess återklang bland tornedalingar än idag. Som så ofta i svensk arbetarlitteratur är mångstämmigheten påtaglig, och individen får inte sällan stå i bredd med kollektivet på boksidorna. Och Väyrynen stannar upp vid just skildringen av hur Paulus Isaksson en gång skrev texten till strejkvisan, som ett stöd i kampen för bättre villkor vid vägbyggena genom obrutet land. – Skulle du kunna tänka dig att sjunga?, undrar han. Och Niemi sjunger, med en stämma som bär ända längst upp på läktarna. Bakgrunden till strejken har Niemi bland annat hämtat stoff till från tidningsartiklar och biblioteksstudier. Arne Isaksson, som var son till samme Paulus som skrev sångtexten, har exempelvis i sin bok Eldsjälarna samlat vittnesbörd från de som var med. – Här finns alla rösterna kvar. De talar och nu har jag tagit med några av dem i min bok.
Men romanen skulle inte ha kommit ur Niemis penna om den inte också hade innehållit en del övernaturliga inslag. I Sten i siden är det Siv och hennes far David som har förmågan att förutse saker som ännu inte har hänt – ennustaa. Niemi och Väyrynen funderar kring hur det kan komma sig att det i Tornedalen, kanske mer än på många andra ställen, finns som en tyst överenskommelse om att låta det svårgripbara finnas jämsides andra starka strömningar som laestadianismen och kommunismen. – Jag utgår från det nordliga och då hamnar man ganska snabbt i historier om blodstämning och om folk som kan se de döda i de här gränslanden, konstaterar Niemi. Det säger någonting djupt om vilka vi är uppe i norr. Man får lyssna mellan raderna när man pratar med folk.
Men utöver tematiken kring ennustaa och vägarbetarkonflikten, så kan romanen också läsas som en krönika över de samhällsomvandlingar som dragit över Tornedalen. Väyrynen frågar lite retsamt om det är sedan Niemi firat sin sextioårsdag som han har börjat intressera sig för sin historia. Publiken skrattar med Niemi, som tillstår att man i sextioårsåldern börjar se bakåt. – Jag tänker på vi:et, vårt folk, och då inbegriper det även de döda och de som är ofödda ännu. Man fattar att man är en länk i en kedja. Niemi berättar att när han skrev den här romanen hade han en upplevelse av att stå ”som ett litet stearinljus på en svart gårdsplan”, omgiven av andar som viskade till honom att berätta. Han ville också förmedla sin egen erfarenhet: vardagen under hans fars uppväxt med tio syskon mitt i skogen var en ständig kamp mot sjukdomar, svält och fattigdom. Att lyssna på Niemi är att bli påmind om den svenska arbetarlitterära traditionen och om Eyvind Johnson, en av dess främsta representanter. Även Johnson flätade i Romanen om Olof samman realistiska skildringar med sagor och myter. Han menade att just sagan ”[är] den lögn som är närmast sanningen.” Å ena sidan fungerar den realistiska skildringen som en redogörelse över svåra levnadsförhållanden, men å andra sidan gör sagorna det lättare att upptäcka den enskildes känslor och vilja till motstånd. De enskildas liv, menar Niemi, är värda att lyftas fram liksom Isaksson gjorde i sina egenutgivna vittnesberättelser. – Och börja skriv, uppmuntrar Niemi dem i publiken som redan liksom han är över de sextio, ni blir gaggiga snart! Men innan dess, skriv ner era liv!
Samtalet är över och kön till signeringen ringlar lång men Niemi tar sig tid med varje läsare. Till slut är det bara jag kvar, och jag får med mig honom ut för fotografering i björkarnas stad, där en skygg vårvintersol skänker Vasaskolans vackra tegelfasad en djupare värme. Nu, efter scensamtalet, ska Niemi bara koppla av och ta del av allt som Littfest har att bjuda på av poesiuppläsningar, konserter och författarmöten. Det ska jag också göra.