Hon är författare och programledare för "Lundströms bokradio", och är född i Gällivare. När hon var ett år flyttade familjen till Piteå.
– Men mina föräldrar älskade att bo där, åka skidor och gå i fjällen. Därifrån tog jag med mig att det är toppen, för de sa det jämt.
Från Kiruna har hon desto fler minnen:
– Jag hade faktiskt en pojkvän som bodde i Kiruna när jag gick gymnasiet i Umeå, så jag har väldigt trevliga minnen från Ferrum och Kiruna. Han var från en av byarna utanför, men flyttade sedan nedåt landet. Vi var väldigt kära och var tillsammans i sju år, så jag har varit en hel del i Kiruna. Jag tog nattåget upp, vi träffades i Piteå en sommar.
År 2019 sände hon från Kirunas litteraturfestival för radioprogrammet "Lundströms bokradio". Mycket har förändrats i Kiruna sedan dess. Förra gången bodde Marie Lundström på Ferrum. Hon blev lite sentimental när hon gick runt i huset och tänkte på att det snart inte ska finnas mer.
– Det sa jag till en kvinna som jobbade där, men hon bara ”äh, det är lika bra det, annars hade man fått börja tejpa ihop det här huset”, säger hon och skrattar lite.
– Jag tänkte att dels kanske hon känner så, dels har man inte råd att gå ner sig för mycket. Det är en sak för mig som bara kommer dit och hälsar på, men ska man bo i Kiruna måste man kanske hitta olika strategier för att tackla en sådan gigantisk förlust av en plats som det faktiskt handlar om. Man kan känna sorg, men har inte alltid råd med sorg. Så har jag varit själv många gånger.
Kirunas gamla stadshus var Marie Lundströms mammas första arbetsplats.
– Hon sa att det var fantastiskt, vilken byggnad. Då var hon nyutexaminerad socialsekreterare.
Den här gången kommer Marie Lundström till Kiruna för att medverka i ”Norrbotten berättar” i kulturhuset Aurora. Där ska hon bland annat prata om sin roman ”Alla måste söderut”, och vad de åren har satt för spår. Titeln anspelar på vad AMS kallades i folkmun på grund av 1980-talets flyttpolitik.
– Det verkade så oproblematiskt, att man bara skulle ge sig av och hitta på något nytt söderut. Det var det enda som gällde när man gick till arbetsförmedlingen. Det pratades aldrig om att det kanske har ett pris att rycka upp rötterna. Och det pratades aldrig om det som vi alla vet, att en plats betyder mycket för en människa, och att ha människor kring sig som har sett den platsen hela livet är också viktigt. Och kanske blir det viktigare med åren.
Hon betonar att det inte är fel att flytta i sig, men på den tiden var det bara positiva tongångar.
– Jag ville undersöka hur det kan bli. Eva, som romanen handlar om, har bott 19 år i Norrbotten och lika länge i Stockholm. Hon balanserar de olika polerna så länge hennes pappa finns, då kan hon åka tillbaka. Han är en garant i rötterna bakåt, och när han dör i början av boken försvinner den balansen. Är det hemma, är jag hemma där?
Vad är hemma för dig?
– Det är givetvis en fråga som jag tänkt mycket på. Men jag hade förmånen att sent omsider träffa en annan människa som jag känner mig hemma med. Jag tror att man kan bli hemma hos en annan människa. Ett annat hem som jag verkligen har är böckerna, skrivandet och läsandet. Speciellt skrivandet.
Marie Lundström jobbar heltid på Sveriges Radio i Stockholm och har barn i tonåren. Hon tycker att det är för långt att köra till norra Sverige bara för en helg.
– Jag skulle gärna ha ett hus i Norrbotten, men samtidigt vill jag inte bidra till husen som mest står tomma och längtar efter sina ägare. Och jag kan inte bara tänka på vad jag själv vill. Folk omkring en som man bryr sig om har ju också rötter här, jag har ansvar för andra också.
Men hon åker då och då till Sara Lidmans hus i Missenträsk, där hon också har skrivit stora delar av sin senaste roman.
På lördag sitter Marie Lundström på scenen i Aurora kulturhus tillsammans Britta Marakatt-Labba, Erik Niva och Mattias Timander.
– Jag ser verkligen fram emot att träffa dem, så spännande och bra människor. Och jag är hedrad över att få vara med i den trion. Det ska bli riktigt kul.