NY BOK
Moa Backe Åstot
Himlabrand
Rabén & Sjögren
Om vi tar ner saken till den prosaiska jorden så är Moa Backe Åstot en 22-årig renägare och renskötare som skrivit en roman för unga vuxna om hur det är att vara same, men inte som andra samer.
Redan på nionde raden anar vi vad romanen kommer att handla om. Den unge Ánte skriver en fråga på Flashback: Finns det homosexuella renskötare? Sedan stänger han omgående hemsidan utan att invänta ett svar.
Frågan om homosexuella samer uttalar ingen högt i Jokkmokk, för svaret blir ett fördomsfullt mummel. Det finns ju samer som dragit söderut på oklara grunder, kanske undan en dömande omgivning till en mera accepterande. Som grannen Lars, och det är väl en kvinna och barn han har där i Stockholm, men kan hon koka palt? Ingen har sett henne.
Ántes bästa kompis är Erik som han lekt med redan som barn. Nu är Erik på väg att bli något mera än en kompis. Han både gillar och ogillar det. Han vill ju helst vara som alla andra och han vill fortsätta att vara renskötare och fortsätta att bo i Jokkmokk.
Han uppvaktas av Hanna och han tycker hon är trevlig och känner en längtan av att kunna vara hennes pojkvän, men det stannar vid en önskan att vara kompisar. Hon vill något mera och hon känner sig lurad.
Moa Backe Åstot gör en tonsäker skildring av förälskelsen mellan de två unga, blivande männen. Hon låter den ta tid för de vet ju egentligen inte vad de själva vill och vad den andre vill. Det blir ett långvarigt trevande som Åstot skildrar så nära, som här: ”Eriks mun snuddade vid hans. Läpparna var lätta som fjädrar, ett plåster på en förblödande kropp" ... och lite senare: ”Skelettet fattade eld.”
Båda känner det kulturella trycket och under en vigsel i Jokkmokks kyrka känner de hur deras koltar börjar bli trånga. De går ut i skogen och hjälper varandra att lätta på koltens alla hårt knutna band och de lika hårt dragna skobanden. Det är symbolik.
Där finns också trovärdiga skildringar av två flickor på väg att bli kvinnor och hur de ser på Ánte. Det är just Hanna och så Ántes kusin Ida. De är unga och bär inte på föräldragenerationens fördomsfullhet. Ida övertalar Ánte att sluta ljuga, och i stället berätta sanningen att han gillar killar mera än tjejer.
Där finns också det återkommande ämnet i många samiska författares böcker, teateruppsättningar och filmer de senaste åren: den rasbiologiska forskningen. Ánte råkar köpa en bok på antikvariatet på samernas folkhögskola som är fylld av bilder på nakna människor. Han river ut bilderna, men kusinen Ida tejpar fast dem igen och han visar boken för sin mormor. Hon känner igen människorna. De båda kvinnorna i de olika generationerna är ense, att inte riva bort historien, ”... hur ont det än gör så måste vi minnas.”
Moa Backe Åstot gör en storslagen romandebut. Så enkelt är det, är det lätt att skriva, men det är inte enkelt att lyckas så bra som hon gör. Hon har läst kreativt skrivande vid Umeå universitet och gått Jakobsbergs folkhögskolas författarskola. Det har säkert hjälpt henne, men där måste också finnas en medfödd talang.
Boken vittnar om en författare som behärskar författandets svåra utmaningar, att använda ett levande språk och skapa människor som aldrig stannar vid schabloner.
Dessutom berättar hon en historia som fängslar från start till mål och det klarar hon utan att ta till inslag av våldsam dramatik. Det är så bra.