I berättelserna återkommer mönstret med en liten banal händelse som leder till stora störningar i tillvaron. Med inlevelse skildrar hon det undermedvetna hos sina gestalter, många av dem psykiskt instabila.
Lispectors författarskap var ett livslångt experimenterande och testande av stilar, vilket gjorde att inte alla fann hennes böcker tillgängliga och tilltalande. Ibland sågs de som alltför konstiga och mystiska.
Inslagen av judisk mysticism gjorde att Benjamin Moser kallade henne ”den viktigaste judiska författaren i världen efter Kafka”. I samma entusiastiska anda använde han epitetet ”en kvinnlig Tjechov på Guanabaras stränder”.
Hon föddes som Chaya Pinkhasovna Lispector i Ukraina på Nobeldagen den 10 december 1920, alltså för hundra år sedan. Hon var fortfarande en baby när familjen emigrerade till Brasilien. Som vuxen utbildade hon sig till advokat och 1943 blev hon brasiliansk medborgare för att kunna gifta sig med en diplomat.
Samma år debuterade hon med ”Nära det vilda hjärtat”, en inre monolog med särartat språk och egen stil. Recensenterna tog emot med prunkande rosor.
”Den främsta roman som en kvinna skrivit på portugisiska”, ansåg till exempel poeten Lêdo Ivo.
Lispectors stream-of-consciousness jämfördes med James Joyces och Virginia Woolfs, men hon ogillade att bli jämförd med Woolf, eftersom ”hon hade gett upp”.
”Den hemska plikten är att gå på till slutet”, menade Lispector.
Under 15 år som diplomatfru bodde hon mest utomlands, då hon också skrev flitigt. Efter skilsmässan återvände hon 1959 till Rio de Janeiro och året därpå kom ”Familjeband”. Érico Verissiomo såg den som ”den viktigaste samlingen historier publicerad i det här landet sedan Machado de Assis”, sedd som den brasilianska litteraturen fader.
Lispector blev skadad efter sängrökning och levde sina sista år med ständig smärta. Ändå fortsatte hon skriva, bland annat ”Levande vatten” – en inre monolog av en namnlös person, mottagen som ett mästerverk. En kritiker ansåg att hon med den boken väckte litteraturen i Brasilien ur en deprimerande och dyster dvala och höjde den ”till en nivå av universell tidlöshet och perfektion”.
Sista romanen blev ”Stjärnans ögonblick”, utgiven 1977, samma år som hon avled – denna kvinna som 2006 års Nobelpristagare Orhan Pamuk beskrev som ”en av 1900-talets mest gåtfulla författare”.