NY BOK
Stefan Lindberg
Splendor
Albert Bonniers förlag
Stefan Lindberg "spränger autofiktionens gränser" i den här romanen, lovar förlaget. Själv börjar jag bli lite mätt på den genren men om en bok är välskriven, ja, då är den förstås svår att avfärda. Och skriva, det kan Lindberg.
Vad är då autofiktion? När verkligheten får duga, förklarar den Lindberg som rör sig i boken. Han återger "bara sanningen", när nu "dikten är stängd". Han har nämligen skrivkramp – men den blockeringen skildrar han utan problem!
De flesta som nämns i boken visar sig vara kända personer, verksamma inom den kulturella sektorn. Ja, inte denne Splendor. Han är en sorts missionär för Paradiset, en sekt där medlemmarna ägnar sig åt "själsresor ner i sig själva och andra". De där resorna görs med hjälp av ett särskilt preparat.
Det möjliggör "fullständig och kollektiv introspektion" och Splendor beskriver suggestivt hur de i gruppen gör djupdykningar i varandras psyken. De befinner sig då på "vävens baksida", vid "fästpunkterna där vi är sammanfogade". Nu vill Splendor att Lindberg ska skriva Paradisets historia och han tackar ja.
Jag njuter av stilen. Författaren Stefan Lindberg, han som skriver boken, är en litterär centrifug där allt som snurrar förbi blir mycket detaljskarpt. Inte heller hans språk håller sig stilla, det myllrar på men förblir ändå smidigt, oväntat, i rörelse och man snubblar efter.
Bokens Lindberg åker hem till föräldrarna i Alingsås, travar runt i Göteborg, snurrar omkring i Stockholm och far sedan till Småland för att leta efter Paradiset. Hela tiden prickas fina iakttagelser in utan att farten går förlorad. Men här känns ändå en del avsnitt som transportsträckor, tycker jag.
Sedan börjar autofiktionen spricka sönder. Splendor återger minnen från Lindbergs förflutna som han inte borde ha kunskap om – som om han själv levt Lindbergs liv. Här tillkommer samtidigt en "stank av vanvett".
Lindberg, figuren i boken, får rätt som det är veta att han befunnit sig på en rad olika platser - men vid samma tidpunkt. De som berättar om sådana möten missbrukar inte droger som bokens huvudperson. Då har vi kommit långt in i en roman som bryter upp tid och rum.
Jag läser boken med blandade känslor. Det kan vara tungt att möta människor som slarvar så vilt med sitt liv som huvudpersonen men samtidigt lär man sig ju ett och annat.