Stina Jackson sitter just nu i karantän i coronakrisens USA.
– Vi har varit ganska förskonade här i Denver, men guvernören har bestämt att det ska vara karantän. Vi får motionera, gå ut med hunden och så, men bara göra det nödvändiga som att gå till mataffären och träffa läkare. Skolorna är stängda också, allt känns surrealistiskt. När det börjar bli vår och varmt brukar uteserveringarna vara fulla med folk, men nu är det tomt.
Den 12 april skulle hon och maken Robert ha kommit till Sverige för boksläppet av hennes roman ”Ödesmark”, uppföljaren till den prisade debuten ”Silvervägen”.
– Jag är tokdeppad nu. Vi skulle göra en biblioteksturné längs hela Norrlandskusten som jag hade sett fram emot. Men det kunde ha varit värre, man får vara glad att alla är friska. Och jag hoppas kunna komma till hösten istället.
Intresset för skrivandet väcktes tidigt.
– Jag har alltid suttit och klottrat. I leksaksaffären ville jag köpa dagböcker, anteckningsböcker och pennor, det var min grej. Jag skrev pjäser och noveller, i första klass sa jag att jag ville bli författare som Astrid Lindgren. Så det har alltid hängt med.
Men det dröjde ett tag. Först 2013 började hon på allvar försöka få ihop en hel roman:
– Jag var väldigt självkritisk, ofta påbörjade jag en berättelse som sen fick åka i soporna. Min man sa ”Men vad fasen, nu får du skicka iväg och se vad de säger”. Jag hade en massa manus i datorn så jag skickade iväg ett, som blev refuserat – överallt.
Sen skrev hon ”Silvervägen”.
– När jag fick ihop den kände jag ändå att jag var något på spåren, jag kände en röst som började komma fram. Det var något som skimrade till.
Skildringarna av glesbygden och inlandet i norr bygger på minnen från förr – som hon fyller på varje gång hon återvänder:
– När jag åker hem, jag har farmor i Arvidsjaur, vill jag ha min egentid i skogen. Jag tycker också om att prata med ”gammfolket”, att höra berättelser från de här trakterna och ta in dem.
För skrivandet har det varit en fördel för henne att befinna sig på andra sidan Atlanten i så många år. Intresset för, och kärleken till, platserna där hemma har vuxit med tiden och avståndet.
– Det är något med distansen som gör att skrivandet blir lite mer sinnligt. Jag måste verkligen använda minnena och nostalgin för att få fram hur det luktar på en myr, som man kanske inte tänkt på om man befann sig där hela tiden.
Det var kärleken som lockade henne till USA:
– Jättelöjligt, vi träffades på internet. Sen kom han till Stockholm på semester, då träffades vi i verkligheten för första gången och det klassiska, det sa klick. Han kom till Skellefteå för att träffa min familj, sen for jag året efter. Han hade redan jobb och var mer etablerad, jag pluggade till socionom i Skellefteå. Men jag for över på vinst och förlust och blev kvar. Vi är fortfarande lyckliga och gifta. Nu får vi se om jag får med mig honom till andra sidan en vacker dag.
De drömmer om att köpa en stuga till att börja med. Och den ska vara i norra delen av Sverige, berättar hon och tillägger att maken också är sugen på att bo permanent i Sverige en dag.
– Jag tänkte inte ”nu ska jag skriva om mina hemtrakter”, det var bara så det blev. Men jag har förstått att det är mitt sätt att få vara hemma, att få hålla fast vid rötterna. Jag känner efter alla åren att det är som en rädsla, jag vill inte tappa det jag kommer ifrån.
Den nya romanen ”Ödesmark” utspelar sig i Norrbotten, i en liten fiktiv by utanför Arvidsjaur. Den handlar om Liv, en kvinna i 30-årsåldern som bor kvar i sitt barndomshem med sin åldrande far och sin tonårsson. En lite udda familj som har många ögon på sig, och fadern sitter på en ganska stor förmögenhet.
– Den handlar mycket om just rötter och familjeband, och varför man blir kvar på en plats. Jag har tänkt mycket på det, för jag själv är ju en sån som har åkt. När jag skrev om Liv ville jag berätta om någon som verkligen blev kvar. Men jag har dragit det till sin spets, för det är ju en spänningsroman.
Hon upplever att hennes skrivande har mognat en del sedan debuten.
– I ”Ödesmark” är huvudkaraktären en kvinna, vilket har varit lite svårare för mig. Kanske för att det kom närmare då. Samtidigt är det en mer komplicerad historia med mer mörker, just med familjebanden. Lite tyngre än ”Silvervägen”, på något sätt.
”Silvervägen” har prisats och hyllats. Var det svårare att skriva den här gången?
– Jag hade tur som började skriva på "Ödesmark" redan innan ”Silvervägen” kom ut, men jag var jättenervös över vad de skulle tycka. Förra gången hoppades jag bara på det bästa, men nu visste jag att det fanns läsare och ett förlag som ville se något nytt, så jag har definitivt känt av det. Hoppas inte någon blir besviken.
Stundtals har det varit svårt, berättar hon:
– Jag har suttit mycket och tänkt ”duger det här, blir det bra?”. Mitt problem är mer att jag är så himla självkritisk, inte att jag får kramp. Jag kan alltid skriva, men jag sitter och klankar ner på det jag har skrivit. Min inre självkritiker har blivit tuffare och tuffare. Det är alltmer sällan jag upplever de här hybrisdagarna där allt är fantastiskt.
Varför tror du att Silvervägen blev en sån succé?
– Jag har tänkt mycket på det där. Jag får ofta höra att folk känner med karaktärerna, med Lelle och Meja, att de är så levande. Men också platsen, att många känner att de får åka till en plats, och att de känner, de ser vägen och de ser skogarna. Jag tror det är mycket det. Att jag skriver lite filmiskt, kanske.
I skrivandet har hon skapat ett eget rum där hon finner ro:
– Det är ju som min lilla värld, där jag känner mig mest hemma på nåt sätt. Jag brukar säga att jag är en skrivare och inte en talare, det har alltid varit mitt trygga sätt att uttrycka mig i. Som nu, till exempel, med oron över vad som händer i världen, när kan jag få se mamma och pappa igen. I skrivandet kan jag få försvinna i några timmar och kan stänga av allting. Det finns nästan inget annat som låter mig göra det. Det är en väldigt tacksam plats att ha.
Att vara författare är dock inte alltid en drömtillvaro:
– Vissa dagar är det tråkigt, när man sitter där och bara stirrar på två rader. Och det är ett ensamt yrke. Ibland tänker jag ”vad sjuttsingen, jag sitter och snackar med människor som inte finns, bekymrar mig över sånt jag har hittat på. Det är lite löjeväckande ibland, om man tänker på det för mycket.
– Som nu när boken ska ut sitter jag och oroar mig, ”åh, hur ska Liv tas emot?”. För mig är hon som en verklig människa. Man måste nästan ta sig i kragen ibland och inse att man sysslar med fiktion. Jag räddar ju inga liv direkt, säger hon och skrattar.
Men i kontakten med läsarna kan hon ibland återuppleva samma känsla som hon hade när hon skrev.
– Att nå fram till någon och kunna beröra, det är ju det som är det magiska.
I väntan på nästa Sverigeresa skriver hon vidare. På frågan om nästa roman svarar hon lite dröjande:
– Jaa … alltså, jag sitter här och spånar. Jag gjorde en researchresa i februari till byn Puoltikasvaara, innan allt det här hände. Jag är lite nyfiken på gruvsamhällena, bland annat. Men jag sitter som vanligt och skriver, och sen vet jag aldrig vart det bär iväg. Men fler böcker lär det bli.
Du söker dig lite längre norrut för varje roman?
– Ja, det är till norr jag vill. Till människorna. Till det jordnära. Till platserna där livet nära naturen är en självklarhet.
Efter 14 år i USA är Skellefteådialekten intakt. Men så är också hemlängtan starkare än någonsin:
– Det är första gången under alla dessa år som jag inte bara kan hoppa på ett plan och fara hem i morgon. Min farmor fyller 90 i sommar och mamma har just fyllt 70, jag tänker ”oj, när kan jag fara hem?”. Det blir så påtagligt.