Mona Mörtlund växte upp vid Lainioälven i Tornedalen. Var hon än har bott sedan dess har hon alltid dragits till vatten.
– Det blir som en del av ens inre landskap, det finns alltid där. Lainioälven är ganska ström, det är mycket rörelse. Jag tror att man påverkas mer än man tror. Det har betytt jättemycket för mig, också i skrivandet.
Även i sin nuvarande bostad i Luleå har hon nära till vattnet. Lulefjärden, som är en del av Luleälven, glittrar utanför fönstret. Under promenaderna längs vattnet fick Mona Mörtlund också inspiration till sin nya diktsamling ”Vid fjärden”.
Hon beskriver den som en sorts livsresa.
– Barn som gungar känner sådan livsglädje. När man bli äldre kommer ett nytt skede. Man får ta farväl, mister sina anhöriga, och får lära sig att leva med det också. Det har varit många sådana tankar hos mig, berättar hon.
Som många tornedalingar har Mona Mörtlund vuxit upp med två språk.
– Mina första språkliga minnen är på meänkieli, men svenskan kom tidigt. Jag har haft två modersmål från början, som många i min generation. Jag har skrivit på svenska och meänkieli parallellt.
Att allt färre talar och förstår meänkieli gör henne bekymrad.
– När jag går på stan och hör någon prata meänkieli bakom mig vänder jag mig alltid om. Det rör något i mig, det är en tillhörighet som är väldigt viktig. När jag skriver behåller jag den tillhörigheten, de där banden till språket. Jag kan höra mina föräldrar prata, kan höra deras ord och språk.
Mona Mörtlund var med och bildade Svenska tornedalingars riksförbund – Tornionlaaksolaiset i början av 1980-talet.
– Det var mycket diskussioner då, som ”är det nåt att ha kvar, det är ju bara köksfinska” och ”det språket kommer man ingenstans med”. Det kan man se fortfarande, men inte alls lika mycket. Det finns en acceptans. Framförallt de unga vill lära sig språket och tycker att det är synd att de inte fick lära sig. Så attityderna har blivit bättre och kunskapen sämre. Det är jättesvårt med minoritetsspråken. De överlever inte av sig själva. Jag tror att skolan är nyckeln, men det måste dagens generation fatta beslut om, säger hon.
– Men jag tycker att så länge språket lever ska man ge det allt stöd man kan för att det ska överleva. Det är viktigt för oss som har språket, vi behöver det för att kunna kommunicera med varandra både skriftligt och muntligt, och till exempel läsa böcker och lyssna på radioprogram. Men vad som händer i framtiden vet ingen av oss.
Tornedalen är grunden i hennes skrivande. Inte minst hennes arbete för språket.
– De frågorna har varit centrala för mig. Man ska ha rätt att tala vilket språk man vill, det har alltid varit med mig. Men Tornedalen är mycket annat också.
Hon kommer från den lilla by Kangos med omkring 200 invånare och talar varmt om känslan för hemtrakterna:
– Det har varit fint att växa upp där. Människorna i en by kommer så nära varandra.
Hon har en enkel liten sommarstuga i byn tillsammans med några av sina systrar, där hon tillbringar några sommarveckor.
– Det blir inte så mycket på ett år, men den är viktig ändå, den där platsen. Bara att veta att den finns, man behöver inte ens åka dit. Den ligger så vackert, alldeles vid älven.
Mona Mörtlund har jobbat heltid med skrivandet i mer än 20 år. Hon är dramatiker, poet, författare och översättare, har skrivit filmmanus och gjort radiodokumentärer.
– När jag har bestämt mig för vad jag vill berätta har jag letat efter hur jag kan skriva det, och vad det passar som. Men teaterprojekten hade jag inte gjort om inte Tornedalsteatern funnits. Då fanns det plötsligt en arena. Det är mycket närmare till Pajala om man bor i Kangos, säger hon och ler.
Nyfikenheten är också en stark drivkraft. Men med åldern har hon insett att hon måste prioritera.
– Poesin är alltid det som är mig närmast. Det andra har varit roligt, men om jag ska välja en sak så blir det poesin.
Vad är det som gör den så speciell för dig?
– Poesi är mer som bildkonst, tänker jag. Att man målar med ord. Jag tycker om den processen, att karva och ta bort. Man kommer nära sig själv när man måste ta så mycket inifrån.
– Jag kommer ihåg när jag skrev teater och filmmanus, att jag längtade så efter att jobba med språket. Det blir inte riktigt samma sak när man skriver dialoger och sådant.
– På det sättet kan dikter vara precis som bildkonst. Man behöver inte förstå allt eller ha någon förklaring om vad det betyder. Man kan lägga in sina egna tankar, väcka något i en själv. Så känner jag när jag läser poesi.
Mona Mörtlund har bott i Kangos i nästan 40 år. Men även i Kiruna, Malmberget, Luleå och Stockholm. Och när hon var ung åkte hon direkt från Kangos till London.
– Jag hade aldrig åkt tåg, aldrig varit i Stockholm, bara en gång till Luleå. Sen åkte jag direkt till London. Men det var jättehärligt, jag gillar storstäder. Det är bra med snabba kast, man ska inte tänka efter för mycket. Jag tror mycket på människans förmåga. Man ska inte vara så ängslig, man klarar av mycket mer än man tror, med förändringar och allt.
– Man ska inte glömma att det är roligt också, det är spännande med något nytt.