Så skriver Unesco på sin hemsida inför Världsbokdagen, som i år 25-årsjubilerar.
Det är läge för ett helhjärtat högtidlighållande, för i påtvingad coronakarantän har många gott om tid att sluka litteratur – och allra helst förstås en god bok.
I huvudet poppar upp minnet av ”Minnen – Jag bekänner att jag levat” av chilenaren Pablo Neruda, 1971 års Nobelprisvinnare i litteratur. I den skriver han:
"Så många böcker… Ack, så många böcker… Vem kan läsa dem alla? Om de bara gick att äta… Om vi under en våg av stor matlust gjorde sallad av dem, hackade dem och lagade till dem…"
En man som njuter en god bok, bokstavligt talat, är den Charles som förekommer i Peter Ackroyds roman ”Chatterton”. På tåget till Bristol för att lösa mysteriet kring poeten Chatterton river denne Charles loss en bit av en sida i Charles Dickens ”Lysande utsikter”, rullar ihop den till en kula och stoppar den i munnen.
Det är en (o)vana han har; han kan inte låta bli att äta böcker.
Fast det är förstås inte all sorts litteratur som faller alla på läppen, ens bildligt.
Vissa böcker är utan tuggmotstånd, lättsmälta och utan förnimbar eftersmak. Andra är sega, rent av hårdsmälta, i värsta fall så att de väcker illamående.
Därför är det viktigt att välja med omdöme ur den extremdigra menyn över tillgänglig litteratur. Det finns så mycket matnyttigt att sätta tänderna i, inte minst världsbokdagen till ära.
När Unesco instiftade dagen 1995 var det för att uppmärksamma boken och upphovsrätten, för att lyfta fram bokens mångsidiga betydelse för människor och mänskligheten. Dagen skulle bidra till att sprida glädje kring böcker och läsning, uppmärksamma vikten av yttrandefrihet, tryckfrihet och författares rättigheter, samt påminna om böckerna som verktyg i arbetet för att bekämpa fattigdom och bygga fred. Som det är formulerat:
”En bok är en länk mellan det förflutna och framtiden. Det är en bro mellan generationer och genom kulturer. Det är en kraft för att skapa och dela klokhet och kunskap.”
Datumet för dagen valdes eftersom den spanske initiativtagaren Vicente Clavel Andrés ville hedra ett par av tidernas största författare.
Den 23 april 1616 avled nämligen både britten William Shakespeare och Miguel de Cervantes, författare till storverket ”Don Quijote” och kallad Spaniens nationalskald.
Samma dödsdatum, alltså – och ändå avled de olika dagar. Shakespeares Storbritannien följde fortfarande den gregorianska kalendern, medan Spanien gått över till den nya gregorianska. Bytet mellan kalendrarna skedde vid olika tidpunkter i olika länder, därför sammanträffandet.
Samma dag som de Cervantes dog även den peruanske poeten ”El Inca”, Garcilaso de la Vega – och den 23 april är faktiskt dödsdatum för fler författare. Skalden Erik Gustav Geijer dog den dagen 1847, brittiske poeten William Wordsworth 1850, franske poeten Émile Deschamps 1871 och – med reservation – Karin Boye 1941.
Dessutom föddes William Shakespeare den 23 april 1564 och samma datum 1902 föddes Haldor Laxness, isländsk Nobelpristagare 1955.
Världsbokdagen är alltså väl förankrad och den är extra värd att uppmärksamma det här drabbade året. Det är, med Unescos ord, ”dags att fira vikten av att läsa, få barnen att växa som läsare och att främja en livslång kärlek till litteraturen och till integration i arbetslivet.”