NY BOK
Maria Broberg
Bakvatten
Norstedts
Polaris har Karin Smirnoff från Piteå, Bonniers Stina Jackson med rötterna i Skellefteå och nu är det Norstedts som funnit Piteåfödda Maria Broberg och ger ut hennes debutroman ”Bakvatten”.
De båda första slog igenom stort, men frågan är hur det går med Brobergs lite invecklade och därmed inte så omedelbara berättande. Hennes romanbygge är mera komplicerat och berättelsen länge lite för gåtfull.
Den som läser baksidan på boken får veta att romanen handlar om en liten pojkes försvinnande och att det dröjer många år innan sanningen om hur han dog kommer fram. Författaren valde att inleda berättelsen långt innan pojken Nilas ens fötts och ägnar historien åt hans mamma, hennes män och sonen Håkan.
Spelplatsen är en liten by nära Vindelälven i Västerbotten och med märkliga parförhållanden. Det är den faderlösa jägmästardottern som i vuxen ålder flyttar ihop med en mycket gammal man. Hon har en kärlekshistoria med en tonårig yngling och blir med barn. När den åldrige mannen dör flyttar en samisk man in hos henne och så föds pojken som kommer att försvinna.
Men det dröjer till slutet av boken innan dramatiken kring pojken Nilas försvinnande tar plats på scenen. Under färden dit skildrar Broberg livet i byn och dess människor. Det gör hon skickligt, personerna blir individuella egenartade karaktärer och vi får en inblick i livet i en liten by i utmarken under 1950- och 1960-tal. Samtidigt sitter man och väntar otåligt på den av baksidestexten utlovade dramatiken.
Ibland blir miljö- och naturbeskrivningarna lite väl ambitiösa och tynger berättandet. Läsningen stannar också upp där tidsmarkörer och fakta inte övertygar. Var Johnny Cash så stor i det västerbottniska inlandet 1959 att en ung pojke gnolar ”I walk the line” när han spelar fotboll i Blattnicksele? Och ”hagelgeväret som aldrig svek honom under älgjakten”, men det kanske jagades annat småvilt samtidigt?
Det ligger nära till hands att jämföra de tre nya norrländska berättarna. De är så olika. Smirnoff och Jackson rycker med läsaren direkt, det är bara att hoppa på tåget som redan satt sig i rörelse. Maria Broberg låter oss vänta på tåget, vänta länge. Hon väljer ett långt förspel, så långt och ibland så gåtfullt att man undrar vart det ska bära hän.
Kanske skulle Broberg ha vänt på berättelsen, så slutpunkten med pojken Nilas försvinnande blivit utgångspunkten. Sedan kunde gåtans upplösning fått avsluta berättelsen.