BOK & BILD 2021
Han sa det i sitt samtal med Joseph Knevel på Bok & Bild-veckans sista dag.
Fast stunden startade med musik. Ut klingade Beatleslåten ”Something” i en version som Kjell Westö fick vara med att spela in för ett par år sedan i Abbey Road-studion, nästan exakt 50 år efter att originalet kom till. Musikstunden finns bevarad i ett YLE-klipp, med Westös ansikte i närbild.
– En bra illustration av lycka, säger han. Det var en fantastisk dag,
Också musiken är en viktig del av hans liv, även om det är som författare han gjort sig ett namn och nu anses som en av Finlands främsta.
– För mig hör konstformerna ihop. De ger näring åt varann, menar han.
Inte minst märks det i hans fjolårsroman ”Tritonus”. I den kommer de musikaliska namnen, termerna och titlarna nästan lika tätt som tonerna i en Paganinikomposition.
Boken handlar om den berömde dirigenten Thomas Brander som dragit sig ut till en ö i den finska skärgården och sitt just uppförda lyxställe, Casa Tritonus.
Inom musiken står tritonus står för det intervall som spänner över tre heltoner. Det kallas även djävulsintervallet för sin inte riktigt välljudande klang och är ofta använt i musik i skräckfilmer.
Disharmoni har även drabbat Brander, som är en maestro i misär. Dels efter metoo-avslöjanden, dels efter risiga recensioner typ ”en gråsprängd metronom med frackskört”.
– Han är en människa som tappat bort sig själv, menar Westö.
Länge hade han velat skriva en musikroman, en musikerroman, och samtidigt ville han skapa en skärgårdsroman som inte utspelar sig i Helsingfors.
– ”Tritonus” blev ett fullbordande av båda drömmarna, säger han.
På ön blir Brander granne med Lindell, som spelar rock i ett coverband och är kontrasten till Brander – mer extrovert, rent av framfusig.
– Jag ville skildra vänskap mellan män, undersöka om två män märkta av livet ändå kunde bli vänner. Det blir de, även om det ändå till slutet finns friktion och irritation mellan dem.
Båda männen har knepiga relationer till sina barn, vilket också är något han funderat över.
– Det är intressant med relationen mellan oss som är kring 60 och de som är 30-35 år och börjar ta makten, och som är besvikna på min generation. Det är ett viktigt tema.
Westö debuterade redan 1983 som poet och har behållit poetens förhållande till språket. Det innebär att han även i långa prosastycken kan känna att rytmen i språket haltar.
– Då jagar jag felet och det kan handla bara om en stavelse. Det går inte att ha samma densitet i prosa som i en dikt, men också prosan ska ha högsta möjliga densitet.
Skrivandet handlar också mycket om att leva sig in i olika romangestalter, vilket inte alltid är så lätt.
– Jag kommer inte helt underfund om Brander. Det är första gången jag skapat en gestalt som delar mig själv, erkänner han.
Kanske är det för att Brander bär på hans egna egenskaper och väcker blandade känslor. Westö berättar om när han var ung och folk då förhöll sig också till honom på olika sätt. När han träffat sin blivande fru var hon ibland lite skrämd av att han bytte personlighet efter de människor de mötte.
Möjligen är det något som berikar författarfantasin.
– Jag har ett inlevande sätt att skriva. Jag är så full av motstridigheter så skrivandet har blivit min räddning.
Samtidigt har han ibland tvingats distansera sig från omgivning.
– När jag skriver de mörkaste partierna måste jag ofta isolera mig, erkänner han.