Mary Fjällborg flyttade från Kiruna för 42 år sedan, men brukar återvända till hemtrakterna minst en gång om året. Just nu är hon i stan för att träffa släkten och få inspiration till sitt skrivande.
Lusten till orden har hon alltid burit på. Hon tyckte om att skriva uppsatser i skolan, gör gärna reseskildringar, och har medverkat i Kirunatidningen med minnen från Kiruna.
När hon gick i pension för tio år sedan hade hon två drömmar:
– Jag gjorde ett lapptäcke från grunden till en dubbelsäng, det gick rätt snabbt. Sen ville jag skriva, och då blev det den här boken.
Mary Fjällborg gick en skrivarkurs där hon fick prova sig fram i olika genrer. Men så mindes hon sin bror Ragnars berättelse om deras anfäder Ella och Mickel.
– Det var en historia om kärlek, men som också hade ett så sorgligt slut. Jag tänkte att fler måste få höra den, och få veta vad som hände.
Hon bestämde sig för att skriva berättelsen i romanform, men med fakta och verkliga platser som underlag. Hon gjorde research för att stämma av årtal, personer och miljö, och brodern Ragnar hittade släktforskning och rättegångsprotokoll.
– Man vet inte vad som hände för 200 år sedan, men jag ville försöka få fram ungefär vad som påverkade att det blev som det blev, säger hon.
Mary Fjällborg fick hjälp med ramen för berättelsen av en av ledarna för skrivarkursen.
– Själva romanen hade jag väldigt snabbt i huvudet, hur den skulle börja och sluta. Men sen gäller det att fylla den med vettigt innehåll.
Huvudpersonerna Ella och Mickel blev nybyggare längs Kalixälvens övre del i Lappland under tidigt 1800-tal.
Det unga paret hade mycket jobb med att röja sly och sten, bygga timmerhus och skaffa lite djur. Sen kom barnen.
– Arbetet och slitet, ensamheten, miljön och naturen, till slut blev det väldigt jobbigt. Det slutar sorgligt, men ingen vet egentligen vad som hände.
Mary Fjällborg har en bild av hur de var som personer:
– Jag tror att Ella var väldigt mån om barnen och ville att allt skulle vara bra. Hon jobbade och slet, ville ha ett bra hem, djur och slåttermyrar. Mickel var kanske mer en som hade svårt med motgångar. Det formade deras liv de sista åren, säger hon och tillägger:
– Det känns lite märkligt, de blir så levande fast man aldrig träffat dem. Men den berättelse som har gått från mun till mun gjorde att jag ändå fick en bra bild av dem.
Historien om nybyggarna i Lappland, deras kamp och umbäranden, är inte allmänt känd.
– Visst har det varit jobbigt att få ihop, men jag har tyckt så mycket om personerna, och vill så gärna att deras liv ska få komma fram. Jag ville verkligen lyfta fram deras historia.
Ella och Mickel är hennes farmors farfars föräldrar. De levde i trakterna kring Kaalasjärvi.
Mary Fjällborg är själv från Puoltsa, som ligger i närheten.
– Eftersom jag är född där uppe känner jag till platsen och lite om människorna där. På så sätt har berättelsen vuxit fram. Det gäller att skriva så andra vill läsa det, det är det som är det svåra.
Mary Fjällborg flyttade till Boden 1980 och därefter till Falköping där hon bodde i många år. Men så fick hon kontakt med sin ungdomsförälskelse, Torbjörn Kalla från Tärendö.
– Vi möttes i Kiruna på 1970-talet och hade ingen kontakt på 35 år. Men tycke uppstod igen, nu bor jag med honom utanför Ludvika i Dalarna, berättar hon.
Den 8 juli har hon boksignering i Kiruna. Och hon har redan börjat skriva på en fortsättning – om generationen efter Ella och Mickel, de som befolkade Puoltsa under den andra delen av 1800-talet.
– Jag ska försöka hämta lite mer information och fakta, och inspiration. När man är här uppe får man lite mer känsla för allt. Men jag har gjort en ram och vet ungefär vad den ska handla om, så jag har att göra, säger hon och tillägger leende:
– Ibland känns det som om jag lever mer på 1800-talet än i nutid.