Författarna har pratat med gruvarbetare och pensionärer, med entreprenörer och tjänstemän, med fackligt aktiva och samer.
Där finns trebarnsmamman Kerstin som kör bergbil i gruvan, och renskötaren Mihkkel vars tillvaro hotas av gruvbrytningens framfart.
I boken berättar de också om hur de blev portade från LKAB.
– Det är vår berättelse, men vi försöker vara ärliga mot det vi har hört, säger Johan Sandström om boken som han skrivit tillsammans med Tommy Jensen.
Till grund för boken ligger en studie som de gjorde om arbetsliv 2015–2017, finansierad av ett statligt forskningsråd.
Som professorer har de genom åren producerat ett stort antal vetenskapliga artiklar, men denna gång ville de ta en annan väg.
– Vi gör kvalitativ forskning, vi möter människor, det har vi alltid gjort. Men vad blir avtrycken? Vi ville nå en annan publik, det var grundläggande.
I samarbete med animatören och filmmakaren Magnus Fredriksson i Kiruna började de blogga, lägga upp inlägg med korta videofilmer och små analyser på sociala medier. Länge var planen att göra en dokumentärfilm. Men till slut bestämde de sig för att skriva en bok.
– VI ville hitta ett format där vi kunde visa fler nyanser av hur det är att bo och leva i ett samhälle där en gruva dominerar.
Johan Sandström betonar att det inte är en bok med fakta och siffror. I stället fokuserar de på människors berättelser.
– Det finns starka tankar, både i och utanför Kiruna, om gruvor, om bolaget, om den här typen av plats. Men det finns många nyanser som bor i enskilda människor. Det är mångfasetterat. Läsarna måste också göra en egen analys, säger han.
I intervjuerna har de använt tre övergripande teman: Vad personerna har för relation till gruvan, till sitt arbete och till samhället.
– Det vi slogs av till en början var: ”Varför tolererar de det här?” Känslan var att samhället får ge mer och mer, gruvan tar mer och mer. Sen insåg vi att alla vi pratat med reflekterar över det. Vi måste flytta, vinstuttag, Stockholm, samernas möjlighet att bedriva renskötsel krymps, det blir fler som pendlar och inte betalar skatt i kommunen, säger Johan Sandström.
– Men också vad vore vi utan gruvan? Vad är alternativet? Och att LKAB är en fantastisk arbetsgivare om du får komma in. De betalar bra och anställningen är ganska trygg. Folk är inte antingen eller, de lever i det där. Vi ser ett tappat BB och akutkirurgi. Vi tänker på strejken 1969, att när är det nog?
Hur har ni blivit bemötta?
– Ingen har fjäskat för oss, tvärtom. De har varit diskussionsbenägna och tycker generellt om att samtala. De är reflekterande människor, oblyga, raka. Det är en schablon, men den stämmer. Men det har också krävt att vi varit där som personer, inte dragit på oss en professorsrock.
Hur ser framtidens Kiruna ut?
– Det är en svår fråga. Intresseklustret runt gruvnäringen är fortfarande väldigt starkt. Men det finns andra röster som säger att man inte kan hoppas på gruvan, att stan ska behålla eller öka antalet invånare längre, det är passé. Det är en aspekt. Sen har det att göra med Girjasdomen också. Miljöfrågan och klimatfrågan.
Boken är skriven för folk i norr – men även för dem som bor i Stockholm.
– Den handlar om något som är angeläget för oss i Norrbotten. Men folk söderöver har ingen aning om hur det är här. De reser inte hit, de läser inte om det i dagstidningarna, det är inte deras värld. Här kan de få en känsla för hur livet på en sådan plats kan vara.
Johan Sandström ser Kiruna som ett förstoringsglas. Alla samhällsutmaningar finns på en liten plats, där allt pågår som i en häxkittel.
– Det är en fantastisk plats att vara på om man är intresserad av glesbygd–storstad, urbanisering, avfolkning, urfolk, mineralberoendet. Ja, hela naturgrejen kontra storskalig industri, pengar och arbete. Att få vara där och uppleva det tror jag var viktigt, säger han.
Vad är ert starkaste minne av Kiruna?
– Möten med vissa människor har etsat sig fast. Karaktärerna, hur och vad de berättat, underbart språk, fängslande berättelser och uttryckssätt, sättet de ofta tog oss. De kunde säga: ”Jag tycker ni gör helt fel, ni kan ju inte lyssna när jag berättar om mitt jobb, ni måste vara med mig först.”
Stadsomvandlingen?
– Staden har alltid omvandlats på grund av gruvan, den har alltid varit i rörelse. De har byggt bostäder nära gruvan ända sedan Hjalmar Lundbohms tid för att ha nära till jobbet, men nu är det drastiskt när 5 000-6 000 människor måste bort från stadskärnan.
Under sina många resor till Kiruna fick Johan Sandström och Tommy Jensen också en känsla för staden.
– Platsen känner ju ingen nostalgi för oss, den bryr sig inte, den går vidare. Men vi, och folk som bor här, kommer ihåg det som är borta.
Med ”Gruvans makt” hoppas de väcka många tankar och frågor.
– Kanske behöver vi se andra värden, och på något sätt förhålla dem till det värde som en gruva skapar, men där värdet måste vara mer än ekonomiskt och materiellt.
I slutkapitlet skriver författarna även om egna tankar och reflektioner.
– Jag hoppas att Kirunaborna ska känna igen sig i boken, men de behöver inte hålla med. Det är gott nog om de får en igenkänningseffekt, så det hoppas jag, säger Johan Sandström.