BOK & BILD 2021
Så uttryckte sig författaren Katarina Kieri när hon på måndagskvällen berättade om sin senaste bok ”Ensamvargar” i ett samtal med journalisten Marianne Söderberg. Samtalet var en tidig programpunkt under den Bok & Bild-vecka i Luleå som ska kulminera till helgen.
”Ensamvargar” är en ungdomsroman vars huvudpersoner Martin och Sascha turas om att berätta i jag-form i vartannat kapitel.
Via sin styvpappa kommer Martin till en stad nästan hundra mil norr om Roslagen. I boken heter den Råbo, även om den har tydliga drag av den stad där Kieri är född.
Att undvika att skriva namnet Luleå är en del av hennes metod. Hon säger sig ha svårt att skriva rakt på. I stället tycker hon om att cirkla kring saker och ting. Då kan hon bättre behålla känslan i sitt berättande.
– Det är cirklandet som estetisk princip, som hon formulerade det.
”Ensamvargar” beskrevs tidigare i höst som en bok med ”många bottnar och perspektiv” av NSD:s recensent Monika Luiksaar Lund.
– Jag har hållit på länge. Det tog lång tid att skriva den. Jag tycker om att vara i berättelsen. Vara ett registrerande öga, en blick som sveper över, säger Katarina Kieri.
Titeln passar in på båda huvudpersonerna, även om de omger sig med många andra människor. De lever i olika miljöer och klasser, där sätten att prata, vara och bete sig skiljer sig åt. Flyktigt möts de och frågan uppstår hur de hör samman.
– Det är läsaren, säger Katarina Kieri, som vill få ihop det. Det är ju så vi är när vi läser eller ser nåt.
Hon är produktiv och har skrivit i många genrer, men trivs med att skriva det som kallas ungdomsböcker – även om de inte är det mest efterfrågade i den alltmer kommersiellt styrda bokutgivningen.
– Det är mycket snack om vad som säljer, konstaterar hon.
Att ha sin egen ungdomstid bakom sig är förstås ett visst problem. ”Ensamvargar” lät hon därför utspela sig kring millennieskiftet, innan alla sociala medier hade infekterat mycket av ungdomarnas tillvaro.
Att välja bort genren är inte aktuellt.
– Ungdomsböcker har legat mig varmt om hjärtat. Jag har känt att jag då fått till det på ett enklare sätt, menar hon.
I snart 30 år har hon varit författare, sedan debuten med diktsamlingen ”Slutet sällskap” 1993. Hon kallar det en fantastisk förmån att kunna ägna sig åt precis det hon vill.
– Jag kan inte vara nog tacksam för det. Jag känner inget som är så meningsfullt som när jag ”kommer åt nåt” när jag skriver, säger hon.