En varm sensommarkväll 2020 satt Josefin Eman med sin familj på stranden vid Holmsund utanför Umeå. Barnen lekte bland klipporna, vattnet glittrade och kvällssolen glödde vid horisonten. Plötsligt vände hon sig mot sin man och sa: ”Jag vill skriva en tornedalsk feelgood.”
– Idén kom till mig väldigt passionerat. Sen försvann jag in i ett feberaktigt skrivande, berättar hon.
Hon tänkte på boken när hon vaknade, hon fick idéer när hon lämnade barnen på skolan, och hon drömde om den på nätterna.
Efter fyra månaders intensivt skrivande skickade hon in sitt manus till några förlag. Ett par veckor senare hörde ett förlag av sig och ville ge ut boken.
Josefin Eman har fortfarande lite svårt att förstå vad som egentligen hände. Hon hade aldrig haft en tanke på att skriva en bok och blev överraskad av den starka kraft som hon fylldes av.
– Det är lite märkligt. Jag skrev några ångestfyllda dikter som tonåring, sedan har jag inte skrivit alls – förutom akademiskt. Men det är lite antitesen till att skriva feelgood.
Hon har dock en rimlig förklaring till varför idén uppstod just där och då:
– Jag mådde väldigt bra, var på en lycklig plats i mitt liv – jag tror att jag ville få ut den lyckan i världen. Och det mest ”feelgoodiga” jag kunde tänka mig var att skriva om Tornedalen. Mörker och misär finns i vår landsända liksom på andra platser. Men det finns också något mer: vänskap, kärlek, vanliga liv, och lyckliga slut. Det ville jag skriva om.
Josefin Emans tornedalska rötter är starka, släktgården i Kukkola är en självklar samlingspunkt.
– Varje lov under min uppväxt återvände vi till gården, där även mina kusiner och mostrar fanns.
Hon berättar lyriskt om platsen:
– Det är naturen, den vilda forsen och älven som rinner genom landskapet som en ryggrad för hela bygden. Det är maten, siken som vi får från forsen. Det är bastubadandet och den säkra och skyddade plats som det ger för vänskap, gemenskap, avkoppling och vila. Det är solen och badet, de näckrosfyllda, djupa insjöarna. Och människorna. Jag har varit inbäddad i den tornedalska kulturen och upplevt mycket av lyckan i den.
Numera är det hennes egna barn och kusinbarn som leker på gården.
– Jag ser dem hoppa på samma stenar som jag själv gjorde. Det blir en intressant upplevelse av tiden som inte bara är linjär utan också knuten till platsen.
Hennes roman har titeln ”Lantbiblioteket vid älven”.
– Bibliotek är en oerhört fin och viktig del av ett samhälle, därför ville jag skriva om det.
Huvudpersonen Edda är en bibliotekarie och stockholmare som aldrig varit norr om Gävle. Av olika anledningar tackade hon ja till ett vikariat på biblioteket i den påhittade platsen Koski i Tornedalen, inspirerad av miljön i Kukkola.
– Det är en berättelse om den sommaren, om en strävan om att försöka hitta sin plats i världen, att kunna lyssna på vad man verkligen vill göra.
Josefin Eman är doktor i sociologi, men har lämnat den akademiska världen - precis som hennes rollkaraktär Edda gör i boken.
– Men det är också den enda likheten mellan oss. Jag har tagit många ingredienser från mitt eget liv men gjort dem till ett helt nytt recept. Allt i mina böcker är påhittat, men efter mina år i akademin har jag kunnat beskriva miljön på ett trovärdigt sätt.
Till exempel är Eddas kollegor i akademin inte alltid så trevliga, medan jag personligen har varit omgiven av vänliga människor.
Varför valde du själv att lämna den världen?
– För att det inte var min stora kärlek. När jag var ung hade jag en tanke om att jag ville jobba med människor. Att skriva forskning är ett väldigt ensamt arbete och jag är mer en social människa. Därför håller jag nu på att utbilda mig till terapeut.
Genom arbetet med romanen har hon också kommit ännu närmare sitt tornedalska arv.
– Jag har gjort research i min egen historia genom att läsa böcker, se filmer och gå igenom lexikon i meänkieli. Jag förstår inte språket, men jag är uppvuxen med de uttryck som mormor och morfar hade, de har fått krypa in i mina böcker. Kanske skymtar det förbi en sång som min morfar sjöng, eller ett uttryck som något av mina barn sa.
– När jag återvänt har jag plötsligt upptäckt att typen av allmogemåleri på möblerna i släktgården är en del av tornedalsarvet, skedarna var graverade med finnmyrten. Duken som mormor gjort är i kukkoladräll.
Hon beskriver romanbygget som ett stort lapptäcke.
– Jag har fogat samman det förflutna med nutiden till en personlig och kärleksfull väv. Därför har det varit en njutning att skriva.
I mitten av mars kommer ”Lantbiblioteket vid älven”. Och historien fortsätter. Josefin Eman har redan skrivit del två i serien om Edda, som utspelar sig under den tornedalska vintern.