När Alexandra Sundqvists debut ”Med ögon känsliga för grönt” var i det närmaste klar fick hon frågan om att skriva ännu en biografi. Men hon var tveksam. När boken om Barbro Hörberg släppts följde ett hektiskt år med lansering i form av en rockturné med bland andra Mattias Alkberg, föreläsningar på bibliotek och olika framträdanden.
– Det var roligt men intensivt. Jag var inte van vid att stå på scener, jag brukar mer skriva än prata.
När hon sedan fick tid att fundera insåg hon att hon ville skriva en roman:
– Det var en lång process. Jag hade en idé till det som sen blev ”Tvångsamheten”, om en relation som börjar som en storslagen förälskelse men sedan övergår i något annat när gränserna förskjuts.
Hon började skriva, lämnade in ett utkast och fick kontrakt på boken för tre år sedan.
– Jag ville göra något nytt, behövde söka mig fram. Jag var och nosade lite i diktformen men vågade inte riktigt följa den impulsen. Det blev mer en samtidsroman, men jag kände mig inte riktigt nöjd.
I slutfasen kastade hon allt och började om från början.
– Sen skrev jag bara rakt ur kroppen.
Det blev en berättelse i diktform om förälskelse och rädsla, om en tvåsamhet som kantrar. Om människan och naturen, fjällen och skogarna.
– Det tog längst tid att hitta formen. Varje idé och bok behöver sin egen värld och ton. Det här har mer varit en sökande process, att också bena ut vad som händer, och varför. Det handlar också om att låsa upp sig själv, att våga. Diktformen är den form som jag har störst respekt för personligen. När jag skriver journalistiskt med hela, rena meningar eftersträvar jag något slags lekfullhet, men ändå inom perfektionens gränser. Vissa dikter är jätteeleganta medan andra är språkligt grova, de nästan maler ner språket. Det har varit den jobbigaste skrivprocessen, men inte sedan i tonåren har jag känt en liknande frihet i relation till skrivandet och språket.
När hon hittade skelettet, själva grundformen, föll allt på plats.
– Jag ville skriva om något som är ganska vanligt, men svårt att prata om. Även om det är ett mörkt ämne ville jag skriva en ljus bok, att livet runtomkring skulle få sippra ut. Poesi är så härligt, man kan skriva dikterna ur olika känslor och toner, även se humorn i vissa saker eller situationer. Och man kan använda sig av så mycket bilder och metaforer.
Alexandra Sundqvist har skrivit lyrik tidigare, men aldrig publicerat något.
– Jag har en hårddisk full med gamla alster, det var så mitt skrivande började, redan i grundskolan. Men det var lite hemligt.
Hon betonar att det är en fiktiv berättelse, även om hon använt sig av egna tankar och iakttagelser.
– Jag är väldigt noga med att det är en roman, men självklart hämtar jag alltid från mig själv när jag skriver, bland annat den inre konflikten mellan stad och land. Att man kommer någonstans ifrån och bor någon annanstans. Sen när man kommer hem igen känns det hemma, men man är ändå på besök. Man blir aldrig ett med staden. En del minnesbilder är mina egna, men jag har skapat en egen litterär värld.
– Tvåsamhet är på något sätt en insynsskyddad företeelse. Jag tänker att det kan bli så att ”man vänjer sig”, som Kjell Höglund sa. Det kan pågå i många år, kanske börja med en kommentar som är lätt att markera mot, eller att saker börjar försvinna. Efter ett tag börjar man tänka att man kanske är känslig.
En formulering i boken lyder: ”Innan jag blev nedmald av din omtanke”.
– Det handlar ett rätt taskigt beteende men som är förtäckt goda intentioner, som ”om du var mer så här”, ”ska du verkligen ha på dig det här”, ”jag säger det bara för din skull”. Det är ju gulligt i början om någon vill möta en på vägen hem så man slipper gå själv.
– Jag ville skriva om en relation som på papperet ser superhärlig och underbar ut, men som sakta blir ett nedstigande i ett rent helvete. Sen när jag började läsa på insåg jag hur vanligt det är. Statistik visar att var fjärde kvinna har utsatts eller kommer att utsättas någon form av våld i en nära relation.
”Tvångsamheten” blev ett betydligt svårare projekt än boken om Barbro Hörberg:
– Då hade jag en tydligare bild, att jag skulle skriva om hennes liv och visste vad det innehöll. Även om saker tillkom fanns det en tydligare bana. Jag gjorde research i ett halvår och skrev den under ett år, så det var en mycket snabbare process.
Alexandra Sundqvist är redan i gång med nästa litterära projekt.
– Jag törs inte säga för mycket, men det är skönlitterärt. Så vi får se vad det blir.