NY BOK
Andrzej Tichý
Renheten
Albert Bonniers förlag
Utan Tichýs signatur på texterna i ”Renheten”, så vore det förödande enkelt att avskriva hela projektet som slarvigt och klent gestaltat. Det krävs en noggrann läsning av den helhet som texterna bildar för att åtminstone börja förstå textens premisser och syften. Den ordning i vilken noveller/texter i en samling läggs fram har avgörande betydelse för tolkningen. ”Renheten” börjar med ett tydligt jag, vilket jag uppfattar som i stort sett självbiografiskt, och som berättar om ett möte på bussen. Detaljerna i jagets handlingar, och detaljerna i vad den hotfulla personen gör, är svåra att tolka som något annat än att författaren upplever och observerar. Men medan kontraktet mellan författare och läsare är etablerat, så är gränserna mellan författarjaget och textens jag betydligt mer upplösta, till och med subversiva, eftersom det vartefter läsningen framskrider, blir svårare och svårare att vara säker på vem som är avsändare. Tydligast blir detta i ”Den läsande tjuven”, där Tichý faktiskt infogar en brasklapp: det är inte jag som berättar detta, men jag företräder jaget.
Signaturnovellen ”Renheten” är ett collage av röster, berättade i en flytande hybrid av författaren och hans inlevelse i de olika karaktärerna. Kunegunda som städar toaletter på diskotek på 80-talet. Simone som kanske ”jobbade” på Forum. Ferreira som också verkar städa toaletter. Eller jobba på fabrik. Och så författarjaget som verkar kunna internalisera de olika människornas berättelser och öden, men ändå har ett halvt öga öppet för sig själv.
Det är där någonstans det börjar skava ordentligt för mig, och jag tänker på Knausgårds självmedvetenhet, varigenom vilken resten av världen ska speglas.
Textsamlingen rundas av med ”Apeiron”, i rubriken översatt till ”Nollpunkten”. Här syns författarens jag, eller ska ha illusionen av att synas. Början och slut knyter ihop berättarformen, men lämnar ändå läsaren osäker på vem som säger vad. Den osäkerheten kan jag acceptera, men känner ändå inte att jag under läsningens gång blivit mer än normalfascinerad, så där som man kan bli av Facebook-berättelser, men som ändå inte angår en på riktigt. På det sättet får ”Renheten” för mig en karaktär av inre monolog, ett ältande observerande av både samtid och dåtid, allt som cirklar runt i författarens huvud, och fastnar på papper. Kanske ”Renheten” också vill säga något om författarens klaustrofobiska belägenhet i sin egen värld, och om tvånget att skriva om detta.