Ingvild Rishøi slår sig ned vid bordet med en pärm i famnen, där mängder av urklipp sticker ut från sidorna. Hon håller fram den bågnande samlingen av sina egna texter när vi ses.
– Jag har den här för att minnas, säger hon.
Det kanske överraskar vissa, eftersom böckerna är så korta. Hennes enda roman, ”Stargate. En julberättelse”, är bara 140 sidor lång. Men Ingvild Rishøi vill ha full kontroll, och klipper och klistrar ihop berättelserna från sitt stora råmaterial. Hennes ambition är egentligen att skriva längre – i novellsamlingen "Historien om Fru Berg" som nu ges ut på svenska var två av berättelserna tänkta att bli romaner. Så blev det inte, men det var med den hon hittade sin stil, för tio år sedan.
– Min första bok var väldigt experimentell men i den här som är min andra bok började jag skriva med bara jag-berättare och det har jag gjort sedan dess, säger hon.
Omsorg är en styrka
Ingvild Rishøi presenteras ofta som en av Nordens nya litterära stjärnor. Hon skriver gärna om barn och unga – och den aktuella novellsamlingen inleds med en titelnovell om Emilie, som får en hamster av sin frånvarande mamma.
Man anar att Ingvild Rishøi vet hur det känns, och hon ägde mycket riktigt också hamstern Fru Berg. Men det slutade i en tragedi, för hennes systers hamster Carmello fick en dag följa med till förskolan, och ett barn gick in till det lilla djuret.
– Ingen vet hur det hände men Caramello dog då. Föräldrarna till barnet blev desperata och köpte en ny, men den var ett monster. Den bara bråkade med Fru Berg. Den började rymma hela tiden och bo under soffan, säger Ingvild Rishøi och drar på munnen:
– Hamster är ett förfärligt djur att ha men jag kan mina hamsterteknikaliteter.
Vissa tror att barn som far illa låter det gå ut över sina husdjur, konstaterar Ingvild Rishøi, men hon har sett många unga i den situationen som tvärtom blir empatiska. På samma sätt är det med syskon – dessa spelar en viktig roll i hennes berättelser.
– Att ge omsorg kan ge styrka, säger hon.
– Att ta hand om en liten är inte nödvändigtvis bara en börda, det kan vara en stor glädje också. Det ger ett mandat om du inte har föräldrar som fungerar, då har du ett jobb som du faktiskt klarar: att ta hand om den lille.
Känslan att väljas bort
Ingvild Rishøi finner inspiration till skrivandet i leken. Men det glömde hon efter sin tredje bok, "Vinternoveller". Strävan efter att överträffa sig själv ledde till prestationskrav och en flera år lång skrivkramp. Leken måste vara förutsättningslös och fri, lärde hon sig.
Att "Stargate" nu hyllas av lyriska kritiker stressar henne dock inte – hon har kommit över skrivkrampen och tycker att det är en ynnest att få se boken komma till liv på filmduken.
Berättelsen kretsar kring Ronja och hennes syster Melissa som bor med sin arbetslöse och alkoholiserade pappa. Att Ingvild Rishøi återvänder till utsatta barn beror på att hon "tar det hon får" av det som uppstår i leken och skrivandet, förklarar hon.
– Jag har en känsla av att många tänker väldigt rationellt och mina tankar är kanske mer styrda av känslor, säger Ingvild Rishøi.
Hon har också egna upplevelser av att leva nära missbruk. Under skrivkrampen författade hon en självbiografisk bok om den erfarenheten, som hon sedan inte ville publicera av respekt för anhöriga. "Stargate" uttrycker samma känsla men genom fiktionen.
– Jag tror inte att jag hade kunnat skriva den utan att ha upplevt det. För känslan att väljas bort och att du försöker göra vad som helst för att förändra det, men är maktlös – det har jag känt.
Saga och socialrealism
I sina skildringar av utsatta barn jämförs Ingvild Rishøi ofta med Astrid Lindgren och hon utbrister "jag älskar det". Hon använder sig av sagans uppbyggnad och magi, men i ett socialrealistiskt universum. Flera av personerna hon skriver om kommer från underklassen, men det brukar hon vilja tona ned.
– Annars känns det som att det skulle vara helt annorlunda att tillhöra en annan klass. Det är ju det materiellt men det är viktigt för mig att vi kan förstå varandra, annars ser jag inte poängen med att skriva.
Ingvild Rishøi skiljer också på att skildra fattiga och att som akademikerdotter bli talesperson för underklassen.
– Men jag menar att jag kan skriva om vad jag vill, och det vill jag att andra ska göra också.