Bokstäverna blev senare en välkänd signatur när gossen som vuxen blev en av de mest lästa svenska journalisterna genom tiderna.
Jolo kom till Dagens Nyheter 1945 och blev kvar där till sin bortgång 1974. Som journalist blev han ”vårt lands främste”, ansåg chefredaktören Herbert Tingsten.
Jolo var den gode iakttagaren. Där andra såg rakt fram såg han åt sidan, mer intresserad av det perifera än det centralt uppenbara. Han fångade detaljer, såg med sympati på de utsatta och det triviala. Intrycken förmedlade han med en personlig, underfundig och tilltalande stil, närmast litterär.
”Hans signum var att sky det slätstrukna”, som hans biograf och måg Göran Leth så bra beskrivit det.
Jolo stod på god grund för att betrakta och bedöma, för han var beläst. Jämt läste han, berättade hans fru Margareta Sjögren i sorgeboken ”Aldrig mer” från 1975. Innan han somnade, när han vaknade mitt i natten, på morgonen, vid ratten när det blev rött i trafiken, på busshållplatser och i tunnelbanan. ”Man dör om en 30, 50 år med en massa oläst”, brukade han sucka.
I jobbet reste han mycket, gärna till storstäder, allra helst London. Han var en utpräglad anglofil, både i själ och framtoning med sin tweedkavaj, rock, filthatt och pipa i munnen.
Också i Sverige färdades han, ofta i Norrbotten. Han skrev om Lindquists hotell i Pajala, om att återse Övertorneå där han under beredskapsåren satt personligt sovrekord i väntan på muck 1944 och om att Luppioberget liknade Sinai som det beskrivs i gamla testamentet:
”Det är här uppe (…) som Sverige ibland blir ren cinemascope (…) … mitt i rinner floden, himlavalvet spänns över den ensamma människan i sitt fordon och det underligaste saker kan hända.”
I Tornedalen kunde han också njuta synen av den blomma som han var så förtjust i – epilobium, mjölke eller rallarros. ”Det är något tilltalande med örter som härdar ut i omöjliga omgivningar. De strävar att färga karga och nedstämmande miljöer purpur och rosenrött. Människor som på motsvarande villkor är trevliga trots en deprimerande miljö kallar jag epilobier, helt privat.”
Tornedalen gav honom dessutom uppslagen till hans största publika framgångar. Romanen ”De tre från Haparanda” kom 1967 och TV-serien ”Någonstans i Sverige” 1972, älskad av en stor del av det svenska folket.
”De tre från Haparanda” sålde i 100 000 exemplar och blev den största framgången bland de 40-talet böcker han skrev, bland dem många reseskildringar. Fast något riktigt erkännande som stor författare fick han aldrig.
”Det är bara läsarna som gillar mig”, sa han i uppsluppna stunder.
På DN blev han gravt åsidosatt de sista åren. Tidningen närmast teg ihjäl hans bok- och TV-succéer och hans material fick allt mindre spaltutrymme. 1970-talets journalistik skulle ha en mer politisk och progressiv inriktning.
Bittert var det nog, men Margareta Sjögren ville ändå tro att hennes man ”dog som en på det hela taget lycklig människa” på sommarstället i Skåne på valborgsmässoafton 1974.
Kollegan Alf Henrikson skrev två dagar senare i DN:
”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världens förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.”
Författaren Sven Delblanc skrev om sin vän, den man som föddes för precis 100 år sedan:
”Att se den verklighet som slocknat för skumögda var hans stora gåva. Han var det benådade barnet.”