I litteraturen gäller andra lagar
I andra delen av sin betraktelse av litteraturen skriver Dan Sjögren om bredd.
Foto: Adam Ihse / Exponera / SCANPIX
Vad är vinsten med att vidga berättelsen och lyfta in utförliga eller omständliga beskrivningar där vi får mycket information som inte direkt rör huvudpersoner och handling?
Ja, breddningen ska förstås ge oss en nödvändig bakgrund men också låta men rätt gjord ska en sådan vidgning dessutom fördjupa porträtten och göra intrigen mer begriplig. Vi får ju se en större scen och på den agerar ju också personerna . De bilderna behöver vi för att fullt ut begripa deras handlingar och val, bredd kan så till vida ge mer djupverkan och förbereda förskjutningar i förloppen.
Men bredd kan lätt bli eller uppfattas som stickspår, som utfyllnad. Det kan man ibland känna när man fastnar i en alltför vidlyftig passage; beskrivningen verkar inte motiverad, den klyver texten i stället för att staga upp den. Läsarna är nog mer känsliga när det gäller bredd än mycket annat i litterära texter.
Stewe Claesons nya roman Än jublar fågelsången handlar om hur hotellägare Hallgren möter kärleken. Men han upptäcker också hur verkligheten är beskaffad. Allt i världen sker egentligen samtidigt, inser han, tusen ting pågår samtidigt, sida vid sida.
Och Claeson visar rent bokstavligt hur dessa parallella förlopp korsar varandra. Hallgren uppfattar hela tiden en rad sådana samtidigheter, röster, tjänstefolkets bestyr, tankar på det hinsides, vagnar som rullar förbi, ljuset som slår in genom fönstret, kärleken till hustrun, nya idéer om inkomstkällor och så vidare.
Här är bredden i texten logisk i den meningen att vi kan se hur Hallgren uppfattar världen. Och vi kan se hur denna varseblivning pågår i nästan varje mening. Det är spännande tänkt och gjort; tankar om hur en människa varseblir verkligheten får sällan ett så konsekvent uttryck som i denna roman.
Sedan är då frågan hur väl denna ideologi, denna tanke om hur Hallgren ofta fastnar i den breda, nästan totala verkligheten, fungerar i en roman. När Claeson vill göra en text som återger Hallgrens bild av världen där ju allt sker samtidigt måste han bredda och lägga in tusen intryck, de staplas på varandra i texten som byxor på en hylla i en klädbod (ofta innehåller varje mening flera sådana iakttagelser).
I en mer skräddarsydd, hårdare sovrad, mindre bred, alltså "normal" roman skulle mycket ha strukits, bantats, strömlinjeformats eller återanvänts längre fram. Beskrivningarna hade då fått proportioner som svarat mot deras uppdrag i historien.
Vi kanske fungerar så, att intryck och tankar kommer och går på tusen korsande spår, en tät trafik där ingen polis viftar fram iakttagelser och hugskott i tur och ordning. Fast vi upplever det nog inte så, vi växlar på något sätt mellan de där spåren, vi är själva polisen, åtminstone tror vi det.
Men Claeson låter således allt hända samtidigt i Hallgrens skalle. Och det innebär att tempot faller och att fokus börjar svaja. Att ett hönshus börjar brinna eller en piga skär sig i handen får lika stor vikt som att hustrun lämnar honom.
Det kanske är så i livet, där den omedelbara dramatiken slår ut allt annat och där ofta inte de största frågorna inte får något svar. Men i litteraturen gäller ju andra lagar än i livet och vardagen. Där måste andra beräkningar och en annan ekonomi gälla.
Så jobbar vi med nyheter