”Utgiven på eget bevåg” står det på baksidan av ”Jorden drar”. Karin EE von Törne Haern skrattar lite och berättar om projektet som hon började med när hon gick en kurs i ”Artists books” för Björn Larsson, lärare och lektor på Kungliga konsthögskolan i Stockholm.
– Det var en kort helgkurs, men jag kom igång lite och gjorde en dummy. Sen har den legat ett tag.
Under den senaste tiden, när mycket har lagts på is på grund av pandemin, tog hon nya tag.
– Jag har haft en enda utställning på hela året. Den kurs jag hade fick jag avsluta i mars, och jag fick hoppa över alla planerade helgkurser. Det har blivit ett litet tomrum. Men då får jag tid till att göra annat – som att skriva. Och jag målar i ateljén nästan varje dag.
Karin EE von Törne Haern gick tre års skrivarutbildning på universitet omkring 2011–2013.
– Jag skrev mycket om min barndom, det poppade upp många minnen.
Därifrån fick hon också idén till den text som blev grunden till boken, om hennes farmor och hur de kunde prata när Karin var barn.
– Den här flickan har följt mig ganska länge – och det är säkert jag själv. Vi flyttade mycket när jag var liten, vi syskon flyttades runt en hel del, och föräldrarna krisade i äktenskapet. Så det är väl en bild av mig själv, kan jag tro. Eller lilla Hanna.
– Min farmor fick vara mall för farmor i boken. Men samtidigt är jag själv farmor nu, och har pratat med mina barnbarn på ungefär samma sätt – så farmorn är också jag. Båda är väl aspekter av mig själv, som det ofta är när man skriver en sån här historia.
Hon betonar att boken inte är skriven speciellt för barn, även om den handlar om en liten flicka.
– Den handlar nästan mer om vad farmor tänker, tycker jag. Den är lika mycket för en farmor som för ett barn, det är ingen ålder på boken.
Texten beskriver på ett poetiskt sätt hur farmorn förklarar för den lilla flickan vad hon menar med uttrycket att jorden drar: ”En gång tar jordelivet slut. Och man vaknar någon annanstans …”
– Det är lite tabu att skriva om döden. Men jag beskriver det som jag själv vill att det ska vara. Jag tänker att det är nog så, man får vakna någon annanstans. Det är en trösterik tanke. Det känns rätt att säga så, sen får man tänka som man vill.
Även om hon skrivit så länge hon kan minnas, är det konsten som är nummer ett:
– Konsten kom först, den är det största behovet. Men näst störst är skrivandet.
Hon tycker att de två uttryckssätten har mycket gemensamt.
– I skrivandet får man tänka sig in i en annan människa. Det är intressant att se genom någon annans ögon, och få fabulera så mycket man vill, ändra verkligheten. Det är lite samma sak med bilder, man kan göra precis som man vill.
– Jag struntar i trender. Jag har hållit på så länge, jag gör som jag vill. Jag gör det som är kul.
Att få kombinera sina två stora passioner, bild och ord, har gett mersmak, medger hon. Men hon är fåordig om sina planer:
– Det är lite löst. Jag har inte texten än, men har börjat ”rulla tanken”, och jag har några serier som jag jobbar med. Det är inget jag får någon större inkomst av, men det är kul. Det är värt det.
Fotnot: ”Artists book” är ett konstverk i form av en bok, ofta i liten upplaga, där konstnären själv påverkat det slutgiltiga resultatet, och där boken är menad som konstverket i sig. ”Artists book” fungerar också som ett alternativt utställningsformat för konst.