Inom lärarkåren verkar det vara en minoritet som läser poesi på fritiden. Studier visar att svensklärare ofta läser som befolkningen i stort och befolkningen i stort läser sällan poesi.
Tidigare forskning i ämnet har också visat att många lärare känner osäkerhet kring poesiundervisning. Av den anledningen ville Anna Sigvardsson intervjua lärare på högstadiet och gymnasiet som var trygga i det, vilket hon har gjort i sin avhandling "Möten med dikten: Poetiska läspraktiker inom och utanför gymnasieskolan" som hon disputerade med tidigare i år. Hennes forskning visade att många lärare ofta använde sig av egna erfarenheter i poesiundervisningen.
– De valde att arbeta med dikter de själva gillade. Om du inte själv får ut något av, eller förstår, dikten är det svårt att diskutera den med eleverna. Ofta kunde de diskutera kring vad poesi betytt i deras liv.
Anna Sigvardsson har också intervjuat gymnasieelever som läser poesi på sin fritid. Det visade sig att de gör det för den starka läsupplevelsen. Och för den nya självförståelsen, en känsla av gemenskap och stöd. Avhandlingen visade också att dessa elever ofta kommer från hem där poesin är närvarande.
– Om du kommer från hem där föräldrar och syskon läser eller skriver dikter är det större chans att du själv kommer i kontakt med dikter du uppskattar. Och då finns också en öppenhet för formen, det ses inte som skrämmande eller förnämt.
Vad kan man göra för att fånga upp elever som inte kommer från poesiläsande hem?
– Skolan har en viktig roll där. Det finns också möjlighet till det då poesi är en del av svenskundervisningen i alla årskurser, svarar Anna Sigvardsson.